Mitt första minne av Peter kommer från min andra match med FBSK:s
seniorer. Vi åkte till Oskarshamn och skulle möta Tuna Södra i en
träningsmatch. Jag hade inte lärt känna killarna i laget och visste inte så
mycket om var de spelade vanligtvis. Som forward startade Peter Norlin, en
kille jag knappt visste vem det var. Han hade bra självförtroende och tog plats
i omklädningsrummet. Matchen startade och vi var ganska överlägsna. Målen
rullade in och vi vann tillslut med tvåsiffrigt. Herr Norlin hade gjort
hat-trick och det såg ut som att han tycke att det var helt naturligt. Jag
tänkte att den där killen, han är nog en stabil målskytt och en given anfallare.
Så fel jag hade.
Dåvarande tränaren Bosse Sandqvist ville testa lite nya positioner på
sina spelare och tyckte att det var ett utmärkt tillfälle i en match mot Tuna
Södras B-lag. Peter gjorde en bra match som forward, det ska sägas, men jag
minns inte många fler matcher där han har spelat i en offensiv roll. Han blev
för mig istället en oerhört lojal försvarspelare som spred mycket glädje i
truppen. Trots att han inte spelar längre känns han på något sätt fortfarande
som en del av laget. Peter och jag satt alltid tillsammans på en tvåsitsbänk i
omklädningsrummet. Nu har Johan Carlsson tagit över, men om du frågar mig (Peter
håller nog med) så kommer det alltid att vara Peters plats.
Namn: Peter Norlin
Ålder: 31
Familj: Frun Sandra
med tillhörande bebismage
Bor: Villa i Vimmerby
Sysselsättning:
Elektriker
5 Snabba:
1. Väljer du en
säsong i FBSK eller en säsong i Paradise Hotel?
– Nej, då väljer jag FBSK. Skulle inte vilja utsätta mig för
tiden när man kommer hem och får stå för det man gjort, haha.
2. Kapar du helst
snabba anfallare på planen eller elkabel på jobbet?
– Det är givet att kapa snabba anfallare!
3. Vad vill du ärva,
Tommy Tambours mustasch eller Christian Johanssons dialekt?
– Det är ju lite pondus i Tommys mustach, så jag tar den.
Är det inte pondus i
Christians dialekt, menar du?
– Haha, nej!
4. Vad ser du helst
på TV, Antikrundan eller Gladiatorerna?
– Den är svår. Det är ju i och för sig intressant att se
värderingen på Antikrundan, så jag tar det.
5. John Guidetti
eller Andreas Isaksson?
– Jag har inte sett så mycket av Guidetti, men han verkar
lite halvrolig. Jag tar Guidetti.
"Jag är imponerad över
att jag spelat så länge trots att jag aldrig varit särskilt intresserad av
fotboll"
Många jag intervjuat
har växt upp utanför tätorterna, så även Peter. Idrotten var tidigt en del av
Peters vardag, men det var inte självklart att han skulle spela fotboll.
Var är du uppväxt?
– I ett litet ställe som heter Sund, dryga milen från
Frödinge. Det är verkligen ute på landet. Vi hade hästar, katter och hundar.
Var hästarna
familjens stora intresse?
– Nja, det var väl syrrans och farsans. Jag tål inte ens
hästar, men lite har jag väl ändå ridit.
Vad hade du för
intressen istället?
– Jag hängde mycket med bröderna Uppman*. De bodde i en
grannby på andra sidan väg 40. Vi var 4 grabbar, så det var mycket idrott. Vi
spelade alltid två mot två. Det var fotboll eller basket eller något annat.
* 3 bröder som spelade i FBSK på 90-talet och början av
2000-talet.
Hur var du som barn,
rent personlighetsmässigt?
– Jag var som Robin (Blomberg), snackade mycket. När jag var
riktigt liten var jag ganska tyst och lugn, som ett ljus, enligt mina
föräldrar. Det avtog nog när jag började skolan. Lärarna tyckte att jag var
snäll och social, men hade svårt att vara tyst. Det var aldrig något ont i mig,
men jag höll väl på med små pojkstreck.
Hade du mycket energi?
– Ah, det hade jag, som jag kunde ha riktat annorlunda
kanske. När det kom till löpning hade jag inte lika mycket energi längre. Men
jag har alltid varit sprallig.
Hur var det när du
kom upp i gymnasiet sedan?
– Skolan har jag alltid sett till att klara av. Jag kom in
på den linjen jag ville, elprogrammet. När det är något man själv vill är det
ju såklart lättare att motivera sig. Jag var mer praktiskt än teoretiskt lagd,
så det passade mig bra.
Efter gymnasiet halkade jag in på en industriell
programmeringsutbildning i Skara. Så där bodde jag i ett år och fick
jobberbjudande dessutom. Då ville jag dock hem igen. Jag fick jobb på Arla och
sedan på Strömstyrkan. Det roliga med jobbet på Strömstyrkan var att jag inte
ens sökte jobb där. Jag hjälpte några bekanta med elen under en semester. Då
åkte elchefen på Strömstyrkan förbi. Han frågade om jag ville ha jobb och där
har jag varit sedan 07.
Haha, vilken tur! Det
sker nog inte så ofta idag.
– Ja, jag hade hamnat bakom en datorskärm på Arla och
jobbade 5-skift, så det var ett bra byte. Det är skönt att röra på sig.
Hur började
fotbollskarriären?
– Det var så att grannbyn Hultserum tillhörde Blackstad. Jag
och en kille där lekte en del när jag var yngre. Så han fick med mig till
fotbollen i Blackstad. Sen fick jag med mig Uppman-bröderna och så började det.
Lars-Henrik (Karlsson) spelade där redan. Men när vi började skolan i Frödinge
blev det naturligt att vi bytte klubb till FBSK. Har för mig att Lasse stannade
i Blackstad dock. Flera år senare lurade jag över honom till Frödinge, men då
slutade jag, hehe.
Hur gammal var du när
du började spela i FBSK?
–Jag var väl 10-11 år.
Vem var tränare då?
– Jag kommer faktiskt inte ihåg, men var det kanske Uffe (Henningsson)?
Det kan varit han. Jag hade Tommy Taxi en period också.
Vilka spelade då?
– Det var
Uppman-bröderna, Jonas Dahlström, Danne Henningsson, Lars-Göran Andersson,
Lionel Svensson. Vi hade inga större framgångar. Det jag minns är väl Bullerby
Cup. Pojklagsfotbollen handlade mest om kompisar för mig. Jag är imponerad över
att jag spelat så länge trots att jag aldrig varit särskilt intresserad av
fotboll.
Tror du att det är så
för många i ungdomsfotbollen?
– Jag tror det. Jag kunde själv känna att jag spelade för
att kompisarna spelade. Det var kul att träffa kompisarna. Sen kunde vi nog
gjort vad som helst egentligen. Jag var ganska försiktig på planen och tog inte
för mig så mycket. Jag kunde lika gärna stå och titta på ett flygplan som flög
förbi.
Men du spelade hela
tiden fram till att du lade av för några säsonger sen, eller?
– Nae, jag hade ett uppehåll under gymnasiet. Annars har jag
spelat hela tiden.
Hur var första tiden
i seniortruppen?
– Vi började
träna med seniorerna under tiden Kjell Carlsson var tränare, jag tror att det
var 99. Den omställningen var enorm, speciellt om man inte gillar löpning. Min
första match var på försäsongen och vi skulle spela på grus. Planen liknande
mer ett gjutet betonggolv. Jag fick spela ytterback och fick beröm. Jag har för
mig att TK stod i mål.
På tal om TK. Han
påstod i sin intervju att du var kaxig när du kom upp, stämmer det?
– Det skulle inte förvåna mig! Det var nog inte min mening,
men jag hade nog svårt att vara tyst, haha.
Haha, hade du inte den
respekten som vissa har för äldre spelare?
– Kan vara så.
Man vet ju själv när man blev äldre, att man inte tyckte att juniorerna visade
respekt, men förmodligen var man likadan.
Känner du igen dig i
någon junior på senare tid som snackat mycket?
– Nae, jag vet inte. Jag har ju funnits där, så de har väl
aldrig fått chansen riktigt, stackarna.
Haha, det är bra med
någon som håller ordning. Hur ska man bete sig som nykomling?
– Inte som mig, enligt TK! Nej men, jag tycker att det är
viktigt att presentera sig ordentligt. Att man inte bara går in och sätter sig.
Man ska visa att man vill skapa kontakt. Det tycker jag är viktigt!
Vilka minns du från
herrtruppen när du kom in?
– Pelle var ju med. Stefan Larsson och Simon Vahlberg var ju
med. Chrille Lilja också! På försäsongen var det så att den som kom sist i
löpningen fick skrapa vatten i duschen efter. Då gällde det att ligga före
Chrille!
Men jag la som sagt av under gymnasiet. Men jag fick
tillbaka suget och började igen det året FBSK var i femman, 2003. Vi körde hårt
med boxningsträning direkt och jag spydde. Det var ingen skitrolig säsong
resultatmässigt heller. Jag spelade väl i och för sig bara en match, typ
Loftahammar borta.
Hur många spelare är
egentligen kvar sen dess?
– Det är nog bara Henke.
Vad har du att säga
om Henke? Ni har ju hängt ihop under flera säsonger.
– Jag tycker jättebra
om Henke. Sen är vi nog olika som personer. Henke är ju väldigt seriös med
träningen till skillnad från mig. Men när det gäller har vi båda vinnarskallar.
Vi spelade ihop mycket som mittbackspar.
Ni kompletterade ju
varandra väldigt bra.
– Ja, det funkade bra med Henke. Han är ju konditionsmässigt
starkare än jag. Om jag började tröttna sa jag till honom att börja skrika och
mana på mig. Sen kan jag tycka att det var lite otacksamt att jag hade den
markerande rollen framför Henke. Han hade ju bättre ork. Då hade jag hellre
spelat med en rak fyrbackslinje.
Dessa väl valda ord
har Henke att säga om Peter;
"Det är ganska
svårt att vara allvarlig när man tänker på Peter, för av alla man suttit
tillsammans med i FBSK:s omklädningsrum är han den som fått en att skratta
mest. Han är nog den jag känner som är bäst på att höja stämningen i ett
omklädningsrum. Han är med sitt sätt att vara väldigt duktig på att välkomna
nya spelare till truppen. Han har ett rätt bra självförtroende, fast med
glimten i ögat förstås.
Som spelare kommer jag
mest ihåg honom från de åren vi spelade mittbackar tillsammans. Jag spelade
libero bakom honom och tog djupet när han gick in och upp i närkamperna. Det
var en position och spelstil som passade honom väldigt bra, eftersom fysiken
och närkampsspelet alltid varit hans starkaste egenskaper på planen. Året vi
vann sexan blev han framröstad som årets nyttigaste spelare och det var hans
absolut bästa säsong.
En sak jag verkligen
kommer ihåg var hur dåligt han mådde innan seriepremiärer. Han var så
fruktansvärt nervös innan första matchen att han borde sjukskrivit sig från
jobbet."
Som jag minns har du
i stort sett bara spelat back. Stämmer det?
– Ja, förutom en halv säsong som anfallare. Jag kom tillbaka
från skada ett år med "Munken" Johansson. Då fick jag spela framåt
och det var skitkul.
Det känns som att man
kan spela med lite mindre press som anfallare. Man slipper ju tänka så mycket
på defensiven.
– Ja, det är ju så. Den viktigaste positionen är ju
mittbacken, haha. Där sätter man ju de mest seriösa.
Haha, absolut!
– Nej men, någon målskytt har jag aldrig varit.
Jag har ju berättat
om att jag trodde att du var forward när jag började spela. Berätta om matchen
mot Tuna Södra. En av dina största matcher i karriären, kan man säga.
– Haha, ja det
var ju så att A-laget åkte och mötte Tuna Södras B-lag. Vi var överlägsna. Jag
gjorde 3 mål. Deras målvakt fick ju ett smärre sammanbrott. Hans brorsa spelade
ute och skrek "Du kan ju försöka ta nån boll!". Han svarade något i stil
med "Stå själv om det är så jävla lätt" och kastade handskarna och
gick ut.
Vilken är din bästa
säsong?
– Roligast var det nästan den säsongen jag la av, på
försäsongen. Det var 2013. Då hade jag gått ner i vikt och var riktigt
spelsugen. Det året hade jag velat spela. Tyvärr höll inte knäet. Det började
göra ont efter några matcher och till sist gick det inte längre.
"Knäet var stort som en handboll.
Där började återtåget"
Peter var tvungen att
lägga av på grund av ett krånglande knä. Ett knä han skadat några säsonger
tidigare i ett derby mot Tuna. Jag var inte med, men har fått det återberättat
flera gånger. Nu kommer Peters version av händelsen. En historia han på något
sätt utvecklat till en god anekdot.
– Det var 2009. Jag kommer ihåg att jag skulle få börja på
bänken. I mitten av första fick jag hoppa in. Jag kom in på yttermittfältet,
hur nu det kommer sig. Jag tror inte jag var med särskilt länge innan olyckan
hände. Jag skulle helt enkelt vända, ingen motspelare var i närheten och
fastnade med foten i gräset och vred till. Den smärtan är den värsta jag känt!
Först skrek jag utan att veta vad som hänt. Sen kom Albin Carlsson fram,
tittade på knäet och sedan på mig. Jag tittade genast själv mot knäet och såg
att det hade hoppat ur led. Då skrek jag ännu mer...
Knäskålen låg på sidan av knäet och varenda muskel i benet var spänd till max.
Det krampade något oerhört. Det ringdes på ambulans...två gånger! Det tog ett
jäkla tag, säkert 45 minuter. Men sedan fick jag grejer!
Var det en ihållande smärta?
– Ah, det var det. Ofta när man känner riktig smärta börjar
det som tur är avta efter ett tag, men det gjorde det inte för mig. På något
sätt lugnar man ändå ner sig efter en stund.
Vad tänker man i en
sån situation?
– Det första som slog mig var faktiskt hur länge jag skulle
bli borta från jobbet. Jag insåg jäkligt snabbt att jag inte skulle till jobbet
på måndagen.
Haha, men om man har
så ont, hur kommer det sig att man kan tänka på annat än smärtan, tror du?
– Jag vet inte. Det
var ju det värsta jag varit med om. Jag började må illa och folk hävde filtar
på mig. Bosse Palmér, Antons pappa, var dessutom framme och erbjöd sig att dra
det tillrätta, haha. Jag tror det var Ragge som sa ifrån.
Hursomhelst kom ambulansen och då fick jag smärtlindring. Då
blev allt bra. Sedan när jag fick lustgasen, då blev allt skitbra! Det var frid
och fröjd. Jag började härja en massa. Innan jag åkte mot Västervik tittade
Anton Palmér in i ambulansen och sa hej då. Då frågade jag vad faan han gjorde
där och började asflabba. Jag har fått mycket återberättat för jag var ganska
snurrig. Jag hade tydligen två önskemål. Det första var en snusdosa, det andra
att de skulle vinna matchen. Vi låg under med 2 mål just då. Min skada hade
fördröjt matchen ganska mycket och därför gjorde domaren klart att matchen bara
skulle spelas så länge ljuset tillät. Frödinge vände och vann med 3-2.
Jag kom ner till Västervik och fick muskelavslappnande
direkt när jag kom in. En sköterska kom in en stund senare och frågade hur det
var med mig. "Jo, det är sådär", svarade jag. "Jag ska titta på
knäet", sa hon sen, men jag var misstänksam. "Du kommer dra i
det!", sa jag, men hon lovade att hon inte skulle det. Jag hade rätt. Hon
gjorde något och helt plötsligt var knäskålen tillrätta. Jag var väl så hög att
jag inte kände något. Jag snackade massa och trodde att jag var med i en
rymdfilm kommer jag ihåg. Jag hatar rymdfilmer.
Jag stannade kvar ett tag för att knäskålen inte skulle
hoppa ur igen. När jag väl fick lämna akuten hade jag fortfarande matchdressen
på mig.
Haha, snyggt!
– När jag kom in frågade de om de fick klippa strumpan.
"Ah, det är bara klippa!", sa jag.
Sedan kom de till benskyddet, då blev jag tveksam. Jag
svarade tillsist, "Nae, det kan ni dra av, det är mitt eget!".
Henke hade varit snäll och följt med ambulansen, så han
väntade när jag kom ut. Vi åkte till Åhmans och käkade. Sen skjutsade han hem
mig. Jag drog igång datorn och det var mängder av folk som hade hört av sig.
Sen minns jag bara att jag vaknade sittandes med datorn i sängen dagen efter.
Knäet var stort som en handboll. Där började återtåget.
Jag började köra rehab och var väldigt seriös med den. Jag var
mycket starkare efter den perioden än innan. Efter det kände jag i princip
ingenting, fram tills försäsongen 2013. Då började det jävlas och nu är det
glappt. Jag kan känna av det på jobbet ibland och fotboll skulle bli svårt.
Du ångrar inte säsongerna du spelade efter skadan? De
gjorde väl sitt till att det är slitet.
– Nej, det gör jag inte. Det kändes bra då. Felet var väl
att jag gick ner i vikt och började springa mer, hehe.
Haha, det är en
teori.
– Nej men, det har varit kul. Jag har tyckt att fotbollen blivit
roligare ju äldre jag blivit.
Är du mer intresserad
också, jämfört med när du började spela i seniorlaget?
– Jag följer inget lag slaviskt, men ser gärna en Premier
League-match. I helgen såg jag Liverpool-Arsenal och tycker det är kul. Men om
Sandra hellre vill se något annat viker jag mig. Det är ju roligare att spela
själv och jag gillar mycket den sociala biten. Jag hade tänkt spela ett par år
till egentligen, men så blev det inte.
Vilket är ditt bästa
minne från spelarkarriären?
– Det är väl det året när jag förutspådde att vi skulle
vinna serien.
Vad var det som fick
dig att tro så starkt på den säsongen?
– Det var väl min stora käft. Nej men, jag vet inte. Det
hade väl med stämningen att göra. Grejen är att det känns som att Frödinge har
något stort på gång nu igen. Spelar ni som i första matchen mot Rödsle kan det
gå långt. Herrlaget har fått ihop som ett kompisgäng kan man säga, med bra
spelare. Sen ska man komma ihåg att det inte är lätt att vinna en serie. Det är
lättare att hålla sig kvar i femman än att vinna sexan. Jag hoppas att ni får
behålla de unga spelarna, då kan det bli riktigt bra. Om man ser på Tuna som
hade ett generationsskifte för några år sedan och nu spelar i fyran, så har jag
samma känsla. Det gäller att de mer rutinerade kan styra upp det emellanåt
också.
Det är intressant att se Ragge i tränarrollen. Jag hade
velat vara med. Det känns som att han tänker igenom situationer som hänt i
matchen och sedan tränar på det som behövs. Det är utvecklande. Lite samma tänk
hade "Munken" när han var tränare. Han hade en tanke bakom. Det lades
en grund där.
Vi hade ett bra lag med "Munken". Det gick några
säsonger och det började kännas bättre och bättre. Sedan när vi fick Ivarsson
så blev han den avgörande faktorn som gjorde att vi gick upp 2011. Året
därefter hade vi ett om möjligt starkare lag. Vi kanske till och med borde
vunnit femman. Vi vann många matcher i rad i början av serien. Sedan var jag på
semester i Norrland utan täckning. När jag väl kunde få tag på Robin för att få
resultatet från helgen fick jag höra att vi förlorat med 10-0 mot Överrum. Då
tänkte jag "Ska man inte kunna åka på semester utan att det ska gå åt
skogen?".
Har du något skönt
citat du minns från dina säsonger?
– Jag vet inte hur han kommer ta det, men jag kan ge TK en
känga, hehe. Det året vi vann sexan inledde vi med en förlust borta mot
Horn/Hycklinge. TK kom sent till matchen och såg väl bara 5 minuter av första
halvlek. Vi låg under och efter att tränarna sagt sitt flikade TK in något i
stil med att det var bland det sämre han sett och att serien var körd om vi
förlorade.
Haha, det är många
som minns det!
– Ja, han dömde liksom ut en hel säsong efter att ha sett 5
minuter. Så den får han efter att ha hängt ut mig, haha.
Vem är den bästa du
spelat med?
– Jag tycker att en sån som Jonas Dahlström är rolig att
spela med. Man kan slå en boll i vilken höjd som helst, det kan vara en riktigt
dålig passning, men det gör inget för honom för på något sätt plockar han in
bollen. Jag hade velat spela mer med Jonas. Det är synd att han inte kunde
spelat mer.
Finns det någon som
utvecklats på ett sätt du inte hade trott?
– Hmm, det kanske skulle vara Martin Gunnarsson. Jag spelade
fortfarande när han började vara med. Han var lite målvakt då. Väldigt
tystlåten och gav inget större intryck. Nu har jag sett några matcher i år och
han har verkligen utvecklats. Martin är jag imponerad av. Sedan tycker jag att
Nicke verkar ha en bättre inställning nu, det är jäkligt positivt.
"Det är viktigt att en
förening håller liv i bygden"
Mina frågor började ta
slut och därmed intervjun. Då hittade vi flytet och det blev en halvtimme
extra.
Hur ser du på din
framtid i FBSK?
– Jag kommer nog alltid vara involverad på något sätt. Jag
har varit med och tränat småtjejerna ett tag, men nu när vi ska ha barn och det
varit mycket med huset så har inte tiden funnits. Men tiden kommer finnas i
större utsträckning senare.
Om du kommer ut till
en herrträning eller är med på en lagfest, känner du dig fortfarande som en i
gänget? För så känner jag när du är med.
– Nu i år, känner jag inte igen så många i laget längre. Då
blir det automatiskt att man inte är med på samma sätt. De nya killarna vet ju
inte vem jag är. Sedan börjar det ju bli en ålderskillnad. Efter att Robin, den
uslingen, inte lade in mig i FOGIS (spelarregistrering) så känns det
definitivt.
Haha!
– Jag hade ju tänkt spela i år, men det går ju inte nu, hehe.
Så Robin har satt stopp
för din karriär kan man säga.
– Ah! Ta med det! Jag är inte licensierad.
Ser du dig själv i en
ledarroll i dam- eller herrlaget i framtiden?
– Ja, absolut! Det hade jag kunnat tänkt mig redan i år, om
tiden funnits. Men i framtiden kanske...
Ser du dig som en
föreningsmänniska?
– Ah då, förutom när jag missar byggmötena som ordförande
Thomas kallar till...
Samma kväll som ett byggmöte la jag upp en bild på Facebook
där jag låg i badkaret med en öl i handen. Thomas kommenterade och frågade om
jag inte borde vara på möte nu. Det hade jag helt glömt bort.
Haha, men du är väl
med i 500-klubbsgruppen också?
– Ja, jag jobbar med 500-klubben, är med i fotbollssektionen
och är med i byggruppen. Så lite är jag ju med. Sen fick jag erbjudande av
Robin att gå på linjen en match för ett tag sen. Jag dömde ut honom matchen innan.
Han var skitdålig. Han gjorde minst två misstag som borde varit till Frödinges
fördel.
Vid det här laget har
Robins namn nämnts några gånger. Då är det hans tur att säga sitt om Peter...
"Peter Norlin är
en person som man saknar i dagens spelartrupp, då han är en sån person som alla
lag behöver, framförallt i omklädningsrummet. Han får in de nya killarna på ett
bra sätt, är väldigt skämtsam och kan höja stämningen med en enda mening.
Samtidigt var det en spelare som hade höga krav på sin omgivning när det väl
var allvar. Som spelare gjorde han knappt tre trix med studs, men han var
snabb, stark och fullständigt kompromisslös i närkamperna. Man har ju hört via
omvägar genom åren att han inte var rolig att möta, men sen blev han ju också
framröstad till den nyttigaste spelaren 2011 när vi vann sexan. Välförtjänt
enligt mig.
Det är inte lätt att
bara välja ut ett minne man har av Peter. Jag är delvis uppvuxen med honom så
det finns massor både från och utanför fotbollsplanen. Men det jag tänker på
och som vi ofta diskuterar när vi träffas och vill jävlas med varandra är när
vi åkte ur KM för några år sedan. Vi bildade backpar och jag spelade över
bollen till Peter som slog bollen rätt på en Rumskulla-spelare som avgjorde och
skickade ut oss ur KM. Jag tyckte ju inte att jag gjorde något fel, men enligt
Peter var det min "indianare" som gjorde att vi förlorade, då han
tycker att jag satte honom i en svår sits.
Ett annat minne jag
har är från en årsfest för några år sedan då han hade fått i sig lite för mycket
och satt ute i kapprummet i Bygdegården. Dreglandes och halvt sovande satt
Peter och hängde över sin fru Sandra och fick ur sig orden " Sandra börjar
bli trött så vi ska åka hem nu!"
Till sist vill jag
bara säga att det är kul och viktigt att han väljer att vara kvar i föreningen
trots att ett knä stoppade honom från spel."
Vad betyder
föreningslivet för ett samhälle och dess invånare?
– Att tillhöra något är alltid bra. För egen del så är det
lättare att hålla igång i grupp. Att träna ihop inför något är lättare än på
egen hand. Man känner ett ansvar att träna inför gruppen. Det räcker ju inte
med att en tränar.
Om man ser till samhället, i detta fall Frödinge, så är det
bara att kolla till matcherna och publiken som kommer. Det blir en samlingspunkt.
Se på Allan i Blomsterhult som tar sin rullator från Frödala för att kolla på
matcherna. För honom betyder det ju något. Det är viktigt att en förening
håller liv i bygden.
Något som borde utvecklas är ju krocketen. Det är lätt att
döma ut den, men jag och Jonas Dahlström blev ju lite bitna. Något som inte
framkommit är ju att vi spöade skiten ur Simon Wahlberg och Krister Ekholm i
dubbel. Ta med det!
Absolut! Det är ju annars
en sport man kan fortsätta med långt in på ålderns höst. Det krävs ju inte
stenhård träning för att kunna spela.
– Precis! Ekholm sköter ju det mesta så det är bara att åka
och prova på. Jag tror att många skulle fastna om de bara vågade prova.
Det finns ju en hel del i Frödinge ändå. Vi har fotboll både
för herrar och damer, skytte, krocket, ett belyst elljusspår och
förhoppningsvis kan det bli något spännande med bygdegården framöver. För
övrigt tycker jag att damlaget har givit föreningen ett stort lyft!
Det har ju fört med
sig mycket, som fler medlemmar, mer publik osv.
– Ja, och det är perfekt med Frödinge för de som inte vill
satsa i Vimmerby t.ex. Då kan man spela på en lagom nivå i Frödinge istället.
Det kan ju gynna herrlaget också. Om man tänker på hur mycket tjejer vill
bestämma, så kan ju nyförvärv i damlaget tvinga med sig sina pojkvänner.
Haha!
– Tyvärr är det väl många damer som kommit hit och är
besvikna. De trodde ju att jag skulle spela, så där blev de lite blåsta.
Haha, typiskt dig. Hur
ser du annars på samhället i stort? Vad behöver förändras?
– Svårt, men jag blev besviken på allmänna arvsfonden. De
nekade ju bidrag till vårt nybygge med motiveringen att det redan finns
liknande verksamhet i Vimmerby. Men jag tycker att det behöver satsas bredare.
Ungdomar har för lite att göra när de springer och klottrar på bygdegården till
exempel. Nu finns det ju en grupp människor som är villiga att lägga ner tid
och arbete. Det borde utnyttjas.
Tycker du att
samhället centraliseras för mycket?
– Ja, som exempel
vill ju många att det byggs en simhall i Vimmerby. Men det skulle ju i princip
vara som att låsa dörren till Gullringen. Det finns ju trots allt en bra
simhall där.
När Peter får chansen
att välja sin drömelva säger han sig vilja ta ut spelare i sin egen ålder. Att
han sedan tar med veteraner som Simon Vahlberg, Ove Nilsson och Lasse
Gunnarsson är inget jag påpekar. Han känner sig väl gammal den gode Norlin.
Drömelvan
Dags att välja din
drömelva med FBSK-spelare. Vad har du för idéer?
– Jag vill nog välja spelare i min egen ålder. Jag har ju
spelat med många som är yngre. Vi skulle spela med den formationen ni använder
nu, 4-3-3.
Målvakt: Någon
målvakt i min ålder vet jag inte om det funnits i FBSK. Jag tror nog jag tar
Christian, en vältränad Christian. Det hade varit kul att se hur bra han var.
Backlinje: Jimmie
Dahlström som vänsterback, Simon Rundberg och jag som mittbackar. Till höger
då, vem ska jag ta där? Kåre tar jag! Fast han får vara vänsterback så flyttar
vi över Jimmie till höger.
Mittfält: Matti
(Wernetorp), Lasse Gunnarsson och Ivarsson på mitten. Det är ett ruskigt bra
mittfält!
Anfallare: Ragge
får spela till vänster i anfallet. Jag
skulle vilja spela med Ove när han var som bäst också. Jag fick aldrig spela
med honom då tyvärr. Vem ska han ha bredvid sig? Var Simon Vahlberg bra? Jag
tar Simon. Det skulle vara intressant att se hur bra han var.
Han har ju snackat om
att han var bra, haha.
– Ja men då får han hänga på Ove och Ragge och bevisa hur
bra han var.
Det skulle bli ett riktigt bra lag!
Hur skulle ni spela?
– Det är ju full fart framåt! Min roll hade varit att kapa
anfallare. Jag skulle ligga lite framför Simon för om jag gör någon miss så
räddar han upp situationen.
Bänken: På bänken vill jag ha David Nilsson. Han får hoppa
in och slå hörnorna när inte Lasse orkar. Du skulle få vara på bänken också. Du
är allround. Till sist vill jag ju ha med Jonas Dahlström.
Slår ditt lag de
andras drömelvor tror du?
– Ja, lätt! Jag fattar inte ens vad de tänkte med när de
inte tog med mig i deras lag.
Till sist
Vem skulle du vilja
se en intervju med i framtiden?
– Det kunde vara roligt att höra Pelle Pettersson.
Vad har du för fråga
till Pelle?
– Jag vill fråga
om han har kvar sin legendariska Färjestads-mössa med en boll på.
Tack för din tid!
--------------------------------------------------------------
En lättsam Peter och en lättsam intervju får avsluta denna intervjuserie.
Hoppas ni har uppskattat den! Jag vill tacka de personer som ställt upp för
intervju samt de som bidragit med sina personliga ord om intervjupersonerna. Tack
även för den positiva responsen.
Jag vill avsluta med följande ordspråk:
"Att göra något
för andra, innebär att göra något med sig själv"
-Okänd
Tack för er tid!
/Dick Johansson