Varje säsong spelar man ju någon gång sin sämsta match, som spelare, ledare och som lag. Förhoppningsvis klarade vi av alltihop mot IFK Västervik..... Hemmalaget satte direkt från start fart och det tog inte lång tid innan målen började rulla in. IFK var snabbare på bollen, rörde sig lättare och släppte passningarna i tid. Passningsspelet hos Frödinge var obefintligt, men så blir det ju när man inte har/skapar tid för sig själv. Alltefter målen trillade in sjönk motivationen förstås. Men många var nog trötta, det var inte så att det inte kämpades på många fötter, men det var inget lag som slet. Låt oss glömma denna match, men dra nytta av lärdomarna. Lite extra beröm ändå till Evelina Törngren och Louise Pettersson.