Jag har känt Robin sedan vi gick på Frödinge skola. Han var ett år
äldre och en av de där killarna man hade respekt för. Inte för att han var en
stöddig typ som gav sig på mindre barn, utan för att han dels var rolig och
mestadels för att han var duktig på fotboll. Det var främst hans bollbehandling
jag beundrade och just den funktionella tekniken har, enligt mig, varit hans
signum på fotbollsplanen. Nuförtiden har han även (till stor del på grund av en
knäskada) tagit klivet över som assisterande tränare i sin moderklubb FBSK:s
herrlag. Spelarkarriären har han dock inte gett upp, än i alla fall.
Två lagom bekväma stolar, en tisdagskväll samt två FBSK:are med varsin
kanelbulle var förutsättningarna för intervjun. Detta resulterade i ett över
två timmar långt snack om de tidigaste fotbollsminnena, hur man smälter in i en
grupp, lathet, hur svårt det är att minnas årtal och ålder, att vara olik sin
bror, att aldrig bli som Matti, samt mycket mer.
För er som inte känner
Robin så väl, följer nedan en kort introduktion:
Namn: Robin Blomberg
Ålder: 25
Familj: Pappa Thomas,
mamma Gerd, syster Evelina samt broder Henrik
Boende: 2:a i Vimmerby
Sysselsättning:
Rekondare på Holmgrens
5 Snabba:
Om du bara fick äta
en sak som snacks på fredarna resten av livet. Väljer du då grillchips eller
morotsstavar?
Grillchips!
4-4-2 eller 4-3-3?
– 4-4-2 är en trygghet, men jag måste säga 4-3-3. Det bäddar
för en lite modernare och roligare fotboll.
Försäsong eller
sommaruppehåll?
– Försäsong, så man
får träffa grabbarna.
Du älskar ju SAAB,
men om du fick välja mellan en nyare, röd Toyota och en gammal, risig SAAB, vad
väljer du?
– En gammal risig SAAB! Även om den är gammal är den mindre
plastig
Om du är tvungen att
välja: Antingen åker Brynäs ur elitserien, eller så måste Anders Timell sluta
dra vitsar i Mix Megapol?
– Jag vet att jag
brukar dra de där vitsarna i omklädningsrummet, så Timell i all ära, men Brynäs
ligger mig varmt om hjärtat. De har dessutom aldrig åkt ur högsta serien, så då
får fasen Anders sluta dra vitsar.
”Det blir automatiskt att man
jämför sig med andra”
Robin föddes 1989 och
växte upp i Östantorp, 6 km utanför Locknevi. Där växte han upp tillsammans med
sin familj under idylliska omständigheter.
Känner du att det var
en fördel att växa upp lite avsides?
– Ja, jag tycker det var positivt. Jag trivs på landet så
det kändes bra. Jag kunde ändå cykla till kompisarna. Mina närmsta kompisar då,
Jesper och Pontus, bodde i närheten.
Vad hade du för
intressen under din uppväxt, förutom fotbollen?
– Jag har alltid
varit bilintresserad, men hur det kommer sig kan jag inte riktigt svara på. Min
bror har jag absolut inte fått det från. Inte från någon annan i familjen
heller. Det är nog ingen slump att jag jobbar på Holmgrens. Min systerson
Samuel delar dock intresset med mig nuförtiden.
Utövade du några
andra sporter som ungdom?
– Jag spelade
innebandy under vinterhalvåret några säsonger. Sen har jag alltid varit
intresserad av hockey, men jag har aldrig spelat.
Hade du några smeknamn
som liten? Jag har hört att någon kallat dig Robbe nämligen.
– Det är nog mest inom familjen. Annars vet jag inte.
Blomman har man väl kallats. Jag har dock många smeknamn på medlemmarna i min
familj.
Jag får fråga Henke
om det om jag intervjuar honom.
– Haha, ja gör
det!
Hur minns du
skoltiden?
– Jag började i Locknevi skola. Sedan blev det Frödinge,
Vimarskolan och sedan handel på Vimmerby Gymnasium. Jag gick in för skolan, iallafall fram till
gymnasiet. Då var jag skoltrött. Samtidigt har jag alltid trivts vart jag än
gått.
Du säger att du gick
in för skolan. Tror du att det har med vinnarskalle att göra?
– Ja, jag tror att det mycket är en tävling. Man vill vara
bäst i sitt kompisgäng. Sedan kommer nationella proven och det blir automatiskt
att man jämför sig med andra. Det var dock mer så när jag var yngre. Inte bara
i skolan utan även inom idrotten.
Vilka ämnen gillade
du bäst?
– Idrott! Men även språk. Både engelska och svenska var
roligt. Det känner jag att jag har nytta av nu. Jag skriver på vår hemsida och
man lär sig mycket i efterhand. Det blir lättare att forumlera sig och hitta
ord ju mer man skriver.
Är det något du har
funderat på att jobba med?
– Nej det är det inte. Jag håller det helst på en nivå där
det bara är roligt.
”Jag utvecklades ganska fort”
Det var ingen slump
att Robin började intressera sig för fotboll. Det genomsyrade hela vardagen hos
familjen Blomberg.
Har du något
speciellt minne från barndomen?
– Ett tidigt och starkt minne är att jag, Evelina och Henke spelade
fotboll ute i trädgården. Pappa hade byggt ett mål av trä, kommer jag ihåg. Man
spelade ju jämt! Det var ju väldigt nyttigt med egenträning. Sen kollade vi
mycket fotboll på TV:n. Framförallt såg vi de stora mästerskapen. Fotbolls-VM
94 och 98 kommer jag ihåg
Minns du redan VM 94?
– Minns gör jag väl kanske inte, men jag vet att jag
kollade. VM 98 är dock ett starkt minne. Jag var Brasilien-fanatiker!
När började du spela
på riktigt?
– Det var när pappa blev tränare, men hur gammal var jag?
Jag minns faktiskt inte. Ett starkt minne är dock när jag gjorde mina första
mål, två i samma match. Då kände jag att det var riktigt roligt med fotboll.
Vilka spelare i din
ålder, som representerat seniorlaget, var med redan då?
– Det var nog bara Albin (Carlsson) och Jonnie (Florin).
Sedan var Axel Henrysson med oss kommer jag ihåg. Björn Ahlsén spelade väl inte
med oss? Nej, det är svårt det här. Jag minns inte riktigt.
Kände du någon press
att vara med och spela, eftersom din pappa var tränare?
– Nej, det tror jag inte. Jag spelade för att det var skoj.
Det var ändå speciellt att ha sin pappa som tränare.
Jag hade själv min
pappa som tränare och kände att man fick hålla sig lite i skinnet. Känner du
igen det?
– Jadå, precis. Så var det lite!
Kommer du ihåg om det
var resultatinriktat redan då? Det är ju ett problem hos en del ungdomslag.
– Nej, det skulle jag inte säga. Jag tycker att det var bra
på den tiden. Ungdomsfotboll ska bara vara roligt och den linjen håller även
jag på.
Kommer du ihåg vilken
position du hade då?
– Jag spelade nog mycket forward då. Även senare på
elvamanna. Nu på senare år har jag inte spelat forward alls. Det är lite
märkligt det där. Jag var forward länge, men nu tycker jag att det är svårt.
Man få ju inte så många lägen som mittfältare. Om jag gör mål är det väl oftast
ett skott utifrån. På sjumanna kunde man ju nästan stå på mållinjen och peta in
bollen.
Kommer du ihåg att du
hade känsla för bollen redan när du började?
– Inte i början, men jag känner att jag hade en ganska snabb
kurva därefter. Jag utvecklades ganska fort fram till 14-15-årsåldern. Det var
avgörande för att jag kom långt i smålandslagsuttagningarna. Det är väldigt
olika hur man utvecklas.
Vad kände du att du
hade för utmärkande drag på planen, som andra inte hade utvecklat i lika hög
grad?
– Jag var ganska teknisk och en bra passningspelare. Man
börjar ju bygga spelförståelse redan i tidig ålder. Man ser ju ändå ganska
tidigt om en ung kille eller tjej har fotboll i sig.
Vi börjar diskutera
att det skiljer mycket i fysik bland barn. Robin var aldrig särskilt lång, men
känner inte att det hämmat honom.
– Jag har aldrig varit lång. Någon närkampsspelare har jag
aldrig varit, men det beror nog inte på min längd. Det handlar mer om andra
bitar, mod till exempel. Samma sak med huvudspelet som aldrig varit en styrka.
Det handlar nog om att våga.
”Jag var ju faktiskt ganska
målfarlig på den tiden”
Vissa ser fram emot
det. Andra tycker inte om det alls. Året man går från att spela på sjumanna
till fullstor plan är en stor förändring för de flesta, så var det även för
Robin.
Var det en stor
omställning med elvamanna?
– Ja, verkligen! Det
var ytor i mängder!
Spelade ni i ett lag
med bara 89:or då?
– Nej, det där kommer jag ihåg precis! Vi spelade med 88:or
och 87:or första året, men då var vi bara 11 år. Eller? Spelade vi även P12 på
sjumanna? Usch, så dålig man är på att komma ihåg! Jag började tidigt på
elvamanna i alla fall. Jag hade fortfarande farsan och så Anders Pettersson
(Erik Petterssons pappa) som tränare. Jag spelade med många olika
ålderskonstellationer fram till att jag kom med i seniortruppen.
Haha, man glömmer
verkligen bort årtal och hur gammal man var vid en viss händelse.
– Ja, det är
svårt det där.
Vi har varit inne på
det där med smålandslagsuttagningarna. Kommer du ihåg förloppet?
Det var först vid det andra lägret, när gallringen började,
som jag börjar minns. Det var i Vimmerby. Då kände jag att jag borde komma
vidare. Det gjorde jag också. Därefter var det tredje lägret i Virserum och
därifrån skulle det tas ut ett Zon-lag, som senare skulle få åka till
Västerviklägret. Då var det ganska tuff konkurrens.
Det är väl runt 45
spelare på det tredje lägret. Kände du att du hade chansen att gå vidare?
– I Virserum var
alla duktiga, så nej, där var jag inte säker att jag skulle gå vidare.
Vilka 89:or var
framträdande då?
– Filip Ingemarsson! Han var ju väldigt duktig. Han var
ganska komplett sett till sin storlek. Sen minns jag även Tim Åström Åberg. Han
var stor och duktig.
Oskar Pettersson, som
spelade i Rumskulla och Vimmerby, var väl 89:a?
– Ja, han var med, men vi hade ett ganska jämt lag.
Vad tror du gjorde
att du blev uttagen till Zon-laget och Västervikslägret till slut?
– Jag var ju faktiskt ganska målfarlig på den tiden. Jag var
även snabb!
Hade du ett bra skott
redan då?
– Ja, det hade jag. Vi var tre bra forwards som slogs om
anfallsplatserna. Det gick bra för oss dessutom. Vi vann flera matcher och jag
gjorde även ett par mål. Jag trodde dock knappast att jag skulle ta mig vidare
därifrån. Det fanns ju så pass många bra spelare på lägret.
Jag fick senare beskedet att jag faktiskt kom med till
Åseda-lägret, när jag var på Dalavallen och kollade fotboll. Tror det var en
annan förälder till en som kommit med som gratulerade mig.
Är den här tiden ett
av dina bättre minnen från karriären?
– Man ska ju aldrig vara nöjd, men det kändes verkligen bra.
Man blev ju stolt. Sedan på Åsedalägret fick jag gå ner och spela back. Vilket
jag aldrig gjort förut. Det motiverade ledarna där med att man ska kunna spela
på samtliga positioner. För mig som vid 15 års ålder aldrig spelat back, var
det tufft. De påstod att de lottade ut platserna, men det tror jag inte riktigt
på. Jag kände i alla fall när jag åkte därifrån att jag inte skulle ta mig
vidare ännu ett steg, till det riktiga Smålandslaget. Jag var dock på senare på
uppsamlingsläger, där man återförenades med personer man träffat under tiden,
vilket var kul.
Det verkar som att du
hade en stark drivkraft och ville något med fotbollen.
– Ja, då ville jag ju verkligen satsa på fotbollen.
Tycker du att
uttagningarna är viktiga för unga spelare?
– Ja, det tycker jag nog. Man ska inte börja tidigare, men
vid 14-15 års ålder är det rimligt. Det är bra för svensk fotboll, så jag ser
mest fördelar. Man börjar ju se vilka som verkligen har något större i sig.
Tror du favorisering
från ledarna som tar ut spelarna förekommer?
– På sätt och vis. Vi hade en spelare som inte skötte sig
vid sidan av planen och ändå var med långt fram, bara för att han var duktig.
Det borde inte accepterats. Jag kan tänka mig att spelare som inte kom med var
irriterade.
På tal om irritation.
Blev du arg efter en förlust till exempel? Jag kan känna att man nästan gick in
för fotbollen mer när man var yngre.
– Det är olika det där, men jag var oftast ganska lugn. Jag
minns att det var killar som grät efter matcher under pojklagsåren.
Jag tror att det
handlar om hur mycket man bryr sig. Se på Johan Carlsson, han går ju in enorm
mycket för matcherna nu, jämfört med när han började.
– Haha ja, det är kul det där. Han är ju nästan ständigt arg
på planen.
”Jag tycker man ska hålla en
låg profil i början som ny”
Robin var onekligen en
talang. Det är få som varje år når så långt som till Åseda-lägret och med FBSK-mått
mätt är det väldigt ovanligt. Robin hade trots sin talang ännu inte tränat med
seniortruppen, men det skulle snart komma. Han var bara 15 år, när han på
hösten 2004, skulle han få känna på seniorfotboll för första gången…
En annan kille som var
runt 15 år när han började träna med FBSK:s herrar var Niklas Gunnarsson.
Niklas är nu 19 och har ett par säsonger bakom sig i den blå-svarta tröjan. Han
har haft Robin både som medspelare och tränare. Så här säger Niklas om Robin:
”Robin är en riktigt
härlig person som sprider mycket glädje i omklädningsrummet med sina kloka
skämt. Som spelare är han spelskicklig och trivs med att ha bollen vid
fötterna. Han har en högerfot av guld. Han är också väldigt viktig för
föreningen. Han har tagit stort ansvar med att sköta hemsidan plus mycket
annat. Det märks att han har FBSK-hjärta.”
Efter några träningar
på hösten, fick Robin tillsammans med några jämnårig ta steget upp till
herrlaget året efter, 2005.
Hur var det att komma
med i seniortruppen? Var det nervöst?
– Jo, det var det. Då fanns ju spelare som Danne Johansson,
Pelle Pettersson och Christian Johansson. Dem såg man ju absolut upp till.
Henke var ju med förstås. Mattias ”Rea” var med också.
Var det ett annat
slags spel på seniornivå?
– Man ska komma ihåg att jag på den tiden var ganska lat på
planen. Bekväm helt enkelt.
Jag levde på min teknik.
Kunde du hävda dig
med hjälp av den, även på seniornivå?
– Ja, det tycker jag nog. Det var ju ändå bara division 6
och det kändes som att vi som tog steget upp var redo.
Men du påstår att du
var lat. Det går ju emot att du samtidigt gick in för fotbollen.
– Ja, det är underligt. Samtidigt så var det så att jag
senare fick reda på att jag har gräsallergi. Det kanske spelade in, för jag
kunde känna mig orkeslös ibland. Sen går det inte skylla hela biten på det.
Hur var jargongen i
omklädningsrummet? Ofta försöker ju de äldre spelarna sätta de nya på plats.
– Grejen är att det egentligen ska vara så, men det var det
inte för mig. Jag tycker att man ska hålla en låg profil i början som ny. Då
som nu, tycker jag ändå att man släppas in på ett väldigt bra sätt i laget.
Spelare som Pelle, Kåre och ”Rea” var snälla.
Tror du att äldre
spelare kan störa sig på unga spelare som tar mycket plats?
– Absolut! Är man
ny ska man också bete sig därefter. Om man ska synas och höras för mycket, då
kan det bli svårare att ta sig in i gruppen. Man ska rätta sig i ledet till en
början i alla fall. Jag tycker dock att vi fått in bra killar i laget de
senaste åren, så jag tycker inte att vi har det problemet. Det faller på plats
naturligt.
Tror du att Lasse (de
senaste 5 årens huvudtränare) har en roll i att det har funkat så bra?
– Lasse har haft jättestor del i det. Han krusar ingen
spelare. Han är ju dels en lugn person själv, sedan accepterar han inte att man
beter sig hur som helst, då kan han vända taggarna utåt. Det förekommer ju att
spelare inte beter sig helt perfekt. Så är det ju i alla lag.
Lasse har under sina 5
år som tränare haft Robin som spelare, men även som assisterande tränare och så
här säger han om sin adept:
”Jag tycker att Robin
är en härlig och trevlig kille som alltid ställer upp om man behöver hjälp med
något. Han är alltid på hugget att ta en diskussion om vad som helst, när som
helst. För prata det kan han! Han svarar säkert sig själv i sömnen.
Robin kommer nog vara
en eldsjäl i FBSK så länge han lever. Det är han väl i och för sig redan nu!”
Var det någon
speciell som du känner tog extra hand om dig när du kom med?
– Jag hade ju Henke! Han har alltid varit en trygghet. Både
i fotbollen och i skolan.
Har du alltid sett
upp till Henke?
– Ja, det har jag. Mycket av den anledningen att vi är
motsatser till varandra. Jag är en ganska lat person med ett hett temperament.
Han är en väldigt lugn person. Om man jämför det fotbollsmässiga så har Henke
alltid haft en jäkla inställning, det har man ju imponerats av.
Jag har tänkt på det
där. När jag läste bokserien Åshöjdens BK kände jag att huvudkaraktärerna,
bröderna Jorma och Edvard, liknade er. Edvard var en uttrycksfull talang med
offensiv kraft medan Jorma var den tystare mer eftertänksamme brodern, som mest
hade defensiva uppgifter på planen. Han var dessutom storebror. Känner du igen
karaktärerna?
– Nja, det kan
jag inte säga, men det stämmer nog. Sedan har jag alltid fått höra av Henke när
jag inte jobbar tillräckligt hårt.
Hur tycker du att
Henke är som kapten?
– Han är ju inte den där ledaren som skriker mycket, utan
visar mer vägen med sitt spel.
Vad tänker du kring
att Jonas Fors tog över lagkaptensbindeln från Henke när han kom in i laget
2012? Är det rätt att byta lagkapten på det sättet?
– Det är svårt!
Fors var ju en spelare som man hade stor respekt för. Det viktiga är ju att
bytet motiveras. Vad jag minns så var Henke skadad under början av året, så det
spelade väl in också.
I den vevan fick vi
in många andra spelare med mycket rutin, såsom Joakim Ivarsson, Jimmie
Dahlström och Mikael ”Larre” Larsson. Sedan kom Erik tillbaka också. Är det det
bästa laget vi haft på väldigt länge, i alla fall på pappret?
– Ja, det tycker jag.
”Jag försöker få igång mycket
snack i omklädningsrummet och så”
Robin började 2005 en
seniorkarriär som innehållit otaliga träningar och hela 252 matcher i
Frödinge-tröjan. Han har haft ett antal tränare och under åren har han spelat
med en hel hög med spelare som kommit och gått. Det är i dagsläget bara Henke
kvar i laget sedan Robin tog steget upp, om man inte räknar med den gamle räven
Kåre Karlsson, som gjorde ett par matcher föregående säsong.
Finns det några sköna
spelarprofiler som vill lyfta fram?
– Peter Norlin! Han är en härlig person som spred glädje i
omklädningsrummet.
Haha, verkligen. Jag
minns han inför säsongen vi vann sexan sa något i stil med; ”Grabbar, jag är i
mitt livs form, så sköter ni ert så
tar vi hem serien i år”
– Haha ja, han är ju en av de skönaste personer jag spelat
med. Sedan var Pelle Pettersson en jäkla glädjespridare. Han hördes jämt.
Vem i dagens trupp
liknar du vid dessa två?
– Jag måste ju någonstans ändå säga mig själv. Jag försöker
få igång mycket snack i omklädningsrummet och så. Sedan finns det flera som
höjer stämning, men jag tänker att jag liknar Peter och Pelle. Munnen går i ett
liksom.
Kommer du ihåg några
citat?
– Jag kommer
bland annat ihåg när Tom Wågström bröt foten. Han låg och vred sig i smärtor,
men lyckades ändå få ur sig ”Jag knäckte av skiten!”.
Ett annat citat är från förre tränaren Fredrik ”Munken”
Johansson. Han tyckte att vi gnällde för mycket på domaren en match och sa i
halvtid; ”Tänk om vi lade hälften av energin på spelet vi inte hade”.
Haha! Den måste jag
fundera på. Men tillbaka till spelarkarriären. Vilken säsong anser du var din
bästa hittills?
– Det året vi vann sexan, 2011. Vi hade ett bra lag och vi
fick vara skadefria. Så vi gjorde en bra säsong det året.
Vad var det som
funkade för dig?
– Jag kommer ihåg att jag spelade defensiv innermitt och
Ivarsson offensiv. Det var väldigt tydliga roller. Jag fick ha mycket boll och
vara med i speluppbyggnaden. Det var jäkligt roligt.
Var det även den
roligaste säsongen?
– Utan tvekan! Även första säsongen i femman var rolig, men
det är klart att det är extra kul att vinna en serie. Vi hade en stabilitet och
vi visste att vi var bra, så oftast stod vi som segrare tillslut i matcherna.
Vilka var tongivande
det året?
– Henke och Peter var viktiga där bak. Ragge var riktigt
bra. Likaså Ivarsson, som kom in bra i laget det året. Jag visste inte så
mycket om honom då, men han var bra både som fotbollspelare och person. Han var
faktiskt lite tungan på vågen för oss. En rutinerad spelare som gjorde en del
mål. Han avgjorde ofta när matcherna stod och vägde.
Kommer du ihåg någon
match som du är extra nöjd med?
– Ja, jag tänker på när jag gjorde ett av mina första mål i
herrlaget. Jag sköt ett långskott utifrån kanten som gick i en båge över
målvakten. Det var ganska häftigt eftersom det var mitt första mål.
Du har nämnt Henke
som en förebild, finns det någon mer?
– Hmm, det är nog Matti (Mathias Wernetorp f.d. Ericsson).
Mycket på grund av att vi spelat på samma position. Jag har kunnat kolla på
just de bitarna. Jag tycker att hans största styrka låg i det mentala. Där har
man ju haft mycket att lära, haha.
Han var komplett som spelare, men jag tror att det är det
mentala som gjorde honom till en så pass bra spelare.
Jag håller med. Jag
tänker att han skulle vara intressant att intervjua.
– Ja, han har nog mycket att säga.
Drömelvan:
Du kommer nu få
chansen att ta ut en elva med FBSK-profiler, aktuella eller före detta, som du
skulle vilja spela med. Enda kravet är att du måste ta ut dig själv. Varsågod!
– Jag väljer nog uppställningen 3-5-2. Jag vill nog ha med
personer som jag själv har spelat med.
Målvakt: Christian Johansson
Högerback: Jimmie Dahlström
Mittback: Erik Pettersson
Vänsterback: Kåre Karlsson
Högerytter: Albin Carlsson
Defensiva innermittfältare: Robin Blomberg och Henrik
Blomberg
Offensiv innermittfältare: Mathias Wernetorp
Vänsterytter: Ragnar Styrbjörn
Anfallare: Ove Nilsson och Björn Ahlsén
Vi ska vara ett väldigt offensivt lag och sällan låna ut
bollen. Mycket kortpassningsspel och ett högt tempo ska vi ha. Jag vill ha mig
själv centralt. Kåre har ju spelat i princip överallt, men han får bli
vänsterback.
Haha, men det känns
som att alla från mittfältet och framåt vill ha bollen hela tiden, blir inte
det ett problem?
– Jo, men jag
tycker ändå att vi är ett lag som kommer kunna försvara oss väldigt starkt och
även gå på kontring när det behövs.
Vad blir din roll i
laget?
– Det blir att hålla den defensiva ytan och låta andra gå
framåt. Björn får ta straffarna!
Är det någon annan
som klubb som visat intresse för dig under åren?
– Ja, Blackstad
hörde av sig två år i rad. De hade Rolf Landin som tränare, det var nog 07 och
08. Grejen var att vi hade haft ett par tunga år där. ”Munken” kom in och det
skedde en liten satsning. Då ville jag naturligtvis ge det chansen i FBSK.
Blackstad spelade ändå bara en division högre. Sedan kom den där jäkla
knäskadan i samma veva och jag var osäker på var jag stod.
Men du var och provspelade
för Blackstad?
– Ja, det var jag. Jag och Björn var där 07. Det var ett bra
lag de hade.
Provspelade du hos
någon mer?
– Jag var i Vimmerby och provtränade en gång. Det måste
varit det året de vann elitfyran. De hade redan vunnit serien när jag och Björn
var där. Tempot var helt annat än jag var van vid, så det var riktigt kul. Det
hade varit bra för utvecklingen att spela i Vimmerby, men jag kände att jag
ville spela ordinarie A-lagsfotboll så det blev fortsatt FBSK.
Jag vet inte hur intresserade de var dock. De låg inte på
särskilt hårt. Björn däremot vet jag att de hörde av sig till under några
säsonger. Han hade ju faktiskt haft potential att bli ordinarie.
Många säger att Björn
Ahlsén är en av de FBSK:are som haft störst potential. Håller du med?
– Ja, absolut! Mycket med tanke på hans breda register. Han
styrka, hans teknik och känsla samt hans jäkla hästspark till skott. Han var
dominant redan från pojklaget.
Han satsade väl inte
på fotbollen direkt?
– Nej, det kan man säga. Vi är väl lite lika på det sättet
att båda är lite lata på planen. Det kan nästan vara lite frustrerande, när man
tänker på att han även hade förutsättningarna kroppsmässigt. Det var det här
med fenomenet ”spela med kompisarna” och det finns ju otaliga exempel på det.
Det kan tyckas
pretentiöst, men det finns ju likheter med Zlatan.
– Haha ja, även
om det är helt olika nivå, så har de ju likheter.
/Dick Johansson