Välkommen till Frödinge/Brantestad SK

Officiell webbplats för Frödinge/Brantestad Sportklubb.



Intervju med Robin Blomberg Del 2

”Jag kommer nog aldrig bli som Matti”

 

Försäsongen är en period som delar spelares åsikter. Det svåra är att få med alla spelare på upplägget och faktiskt få dem att komma. Robin har inte varit den mest beundrande tidigare, men har förstått innebörden ju äldre han blivit. Han har även utvecklats på andra sätt.

 

Vad har du för synpunkter kring försäsongen? Hur ska man få med många, samtidigt som det är givande träningsmässigt? Man kan ju inte spela inomhusfotboll hela försäsongen, även om det är roligt.

 

Den är ju väldigt, väldigt viktigt. Sedan ska jag erkänna att jag inte varit det bästa föredömet när det gäller försäsongen. Jag har väl varit lite lat även där.

 

Har du fått mer förståelse för betydelsen av försäsongen efter din skada tror du?

 

– Nja, det är nog allmänt så att jag förstått mer och mer att det blir roligare på planen om man har bra ork. Jag tycker att varierad träning ger bäst resultat. Långlöp är inte det bästa för en fotbollsspelare, utan kortare pulsintensiv träning. Jag gillar ju även det här med skadeförebyggande träning. Sedan tycker jag även att det ska vara med lite boll också, som en morot.

 

Hur ser du på inomhusfotboll? 

 

Med futsal menar du?

 

Ja, precis!

 

– Jag tycker att det är riktigt, riktigt roligt. Ibland känns det som att det är lika roligt som att spela utomhus. Tyvärr ser jag väl min futsal-karriär som avslutad. Det är tråkigt.

 

Din spelstil passar ju bra inomhus!

 

Jodå!

 

Jag kan tycka att det är lättare att hävda sig, som en mindre spelare fysiskt sett, i futsal än utomhus. Håller du med?

 

– Det smäller ju inte på samma sätt. Det går fort, men det blir ju inte de där riktiga närkamperna. Jag tycker att det är en annan sport faktiskt.

 

Har du något du vill tillägga om din spelarkarriär?

 

– Det är väl just det här när jag kom upp i seniortruppen. Då var det två tunga år 05 och 06. Första året var ju som sagt farsan tränare och andra hade Kåre. Jag kan tycka att Kåre fick dra ett tungt lass 06. Han fick göra mycket själv och hade en tunn trupp att jobba med. Sedan vände det lite året efter när ”Munken” tog över.

 

Vad har du för minnen från Eskils Minne, FBSK:s tidigare pokal?

 

– Vi vann ju ett år. Nu måste jag tänka. Var det 07 eller 08? Det måste varit 07. Vi slog Vimmerby i finalen. Det enda jag hade vunnit innan dess var en Zon-cup i Silverdalen, så det var riktigt kul.

 

Tycker du att pokaler är något att hålla vid liv egentligen?

 

Ja, men jag tror att det är viktigt att ha det inför hösten som ett träningssyfte. Den tiden då det mer var ett jippo tror jag är över!

 

Hur rankar du segern i KM 2013?

 

– Jag var med som tränare för jag var sjuk då, så jag spelade inte. Vi hade gått ganska bra i KM ett par år innan. 2013 hade vi ett bra lag, så det kändes att det var dags. Vi gjorde en riktigt bra turnering så det var häftigt. Det var coolt med det publikstödet vi hade när vi mötte Gullringen i finalen. Det är ju en populär turnering.

 

Finns det någon spelare häromkring som du tycker utmärkt sig extra i futsal?

 

– Niklas Lahti var ju en sådan. Sedan måste jag nämna ”Ragge” som är rätt spektakulär.

 

Om du får nämna några starka profiler som utmärker sig. Då tänker jag utomhus. Vilka väljer du då?

 

– Jag gillar ju de där som är trogna sin klubb. Som spelar för klubbmärket. Då tänker jag på han i Storebro, Janne Gunnarsson. Eller en sådan som Fungmark i Tuna. Han spelar mest i B-laget tror jag, men han är en sådan. Om jag ska nämna någon mer är det Kalle Eklund i Södra Vi. Den typen av spelare.

 

Hur skulle du sammanfatta dina säsonger som spelare?

 

– Väldigt mycket upp och ner! Första säsongerna var jag ju ganska lat och självförtroende skiftade mycket. Sedan jag kom upp i A-laget har jag ju haft en önskan att spela centralt, men tränarna utifrån har haft mig som yttermittfältare. Det är ju sådant man finner sig i.

 

Hur tycker du att du utvecklats som spelare?

 

– Rent fotbollsmässigt är jag inte lika snabb längre. Nu lever jag mer på mitt spelsinne och passningsspel. Jag är lite mer som en mittfältsmotor än en kreativ utmanare. Nu har jag växt på mig mer.

 

Rent mentalt, har du blivit mer som Matti?

 

– Jag kommer nog aldrig bli som Matti.

 

Haha, men det har blivit bättre?

 

– Ja, förr sneglade man lite mer på motståndaren och tänkte på hur bra de var. På senare år har jag fokuserat mer på mitt eget spel och stått för stabilare insatser.

 

Hetlevrad och gnällig har jag alltid varit, så det är upp till bevis nu när jag ska spela igen.

 

Känner du dig mer som en defensiv än offensiv spelare nu?

 

– Ja det gör jag.

 

En tuff fråga kanske; ser du dig i dagsläget mer som tränare än spelare?

 

– Jag ser mig mer som en tränare i dagsläget, eftersom jag inte vet var jag står med skadan.

 

Drömspelaren:

 

Nu är det dags för dig att bygga din ultimata Frödinge-spelare. Du ska välja ut de spelare som du tycker har varit bäst gällande ett antal färdigheter på fotbollsplanen. Du få bara ha med en spelare, en gång.

 

Vems teknik väljer du?

 

– Det blir Ragnar Styrbjörn.

 

Snabbhet?

 

Emil Johnsson!

 

Spelförståelse?

 

– Då tar vi Matti.

 

Nickstyrka?

 

– Jonas Fors!

 

Slitstyrka?

 

Emil Pettersson tänker jag.

 

Inlägg?

 

– Jag tror jag drar till med Kåre. Han kan slå med båda fötterna.

 

Skott?

 

– Björn Ahlsén!

 

 Närkampsspel?

 

– Erik Pettersson är stark.

 

Det blir en hyfsad spelare det där!

 

”Många hade nog lättvindigt lagt av, men jag vill ju verkligen spela”

 

Den 9e augusti 2007 började det som blivit en följetång i Robins liv. Han minns datumet exakt. På en skottövning låste sig Robins knä, men det skulle senare visa sig vara värre än så. Menisken hade gått sönder och åkt in i ledbandet. Han kunde inte räta ut benet. När han åkte in till sjukhuset visade inte röntgen något allvarligt, så ordinationen blev Panodil och vila i sex veckor. Det räckte dock inte med sex veckor.

 

Vad hände efter sjukhusbesöket?

 

– Det gick ett tag, men jag kunde fortfarande inte räta ut benet. Jag fick en remiss och åkte till Oskarshamn, där jag gjorde en magnetröntgen. Där såg de inget heller. Det var först när de gjorde en titthålsoperation som de kom fram till vad som hade hänt. Därefter tog de bort den yttre menisken.

 

Sen tränade jag upp det och spelade 5 år i rad. Jag var dock tvungen att köra rehab hela tiden. I seriepremiären 2013 började det kännas av igen. Det gjorde ont. Jag spelade två matcher till, men det gjorde fortsatt jäkligt ont. Sen körde jag rehab igen, men det blev inte bättre så jag opererades i mars i år. Då upptäckte de att jag hade artros. Det var jäkligt hårt.

 

Många hade nog lättvindigt lagt av, men jag vill ju verkligen spela. Därför var det jäkligt tung. Det som driver mig är ju att jag vill kunna spela igen. Sedan är det ju så att jag varit med vid sidan av under hela tiden och det håller suget igång.

 

Jag kör nu rehab under vinterhalvåret och har en förhoppning att kunna spela nästa säsong. Det finns andra som spelar fotboll med artros, men det är väldigt olika från fall till fall. Det kan vara tungt att köra rehab själv, men jag försöker variera träningen. Jag har börjat med cykling bland annat.

 

Är det svårt att motivera sig att köra rehab?

 

– Så här års är det ju det! Jag tränade väldigt hårt i somras och det gav ju resultat. Jag gjorde till och med två träningar i år, där det kändes bra.

 

Tror du att det är vanligt att man ökar belastningen lite för tidigt?

 

När man kör rehab så är det inte farligt att det gör lite ont. Det viktiga, i mitt fall, är att se upp med svullnad efter. Det är ju inte så skönt att träna alltid, men för mig har det inte varit farligt.

 

Ofta vill man ju ta en snabb väg tillbaka efter en skada, men efter två års skadefrånvaro har jag vant mig. Nu känner jag att jag måste träna ordentligt. Om jag börjar spela igen, då kanske jag måste hoppa över vissa fotbollspass för att köra rehab istället.

 

Tror du att det kommer bli svårt att gå in fullt i närkamper?

 

– Nej, jag tror inte det. Min skada är ju redan skedd, så jag kommer inte slå upp skadan igen liksom. Det som kan ske är ju att det förvärras med tiden. När jag har tränat och det är smärtfritt, då springer jag inte runt och tänker på det.

 

Du ser positivt på att kunna spela igen alltså?

 

Ja, det måste jag ju göra. Jag har ju som sagt ett jäkla sug.

 

Tror du att du efter skadan har mognat och kanske jobbat bort den ”lathet” du beskrivit att du haft?

 

Ja, alltså, före gjorde jag ju mina fotbollspass och inget vid sidan om. Nu vet jag ju hur viktigt det är att köra skadeförebyggande. Det är viktigt att vara stark i kroppen. Sen tror jag absolut att jag mognat.

 

Hur länge tror du att du kommer kunna spela om comebacken går vägen?

 

Man får ju höra att man borde tänka på livet efter fotbollen, men jag har samtidigt fått höra, främst av två personer varav Ragge är den ena, att man ska göra det man tycker är roligt. Jag känner att jag vill försöka bli så starkt som möjligt och se, men känns det inte bra, då är det nog slut.

 

Samtidigt förlorar du ju inte på att ta jobbet med rehaben, om man tänker på vardagen.

 

– Precis! Jag behöver träningen för vardagen, men även för mitt arbete.

 

”När vi förlorade Micke, då kände jag ansvar att hjälpa Lasse”

 

Redan innan Robins knäskada började spöka igen, tog han steget till assisterande tränare bakom Lasse. Sedan skadan har han fått ta en allt större plats vid sidan av. Ledaregenskaperna har jag ärligt inte sett hos Robin på planen, men som tränare börjar han bli rejält varm i kläderna.

 

Hur kom det sig att du fick frågan att bli assisterande tränare?

 

– Det var 2012, första året i femman. Då var det mest så att jag gick in och hjälpte till när inte Lasse var på plats. Jag fick frågan av Lasse, tillsammans med fotbollssektionen. Jag tyckte att det kunde vara kul. Jag hade ändå fingrarna med i spelet mycket innan vad gäller föreningsjobb och medlemsavgifter, bland annat.

 

Kändes det naturligt att gå in som assisterande? Fick du gensvar från övriga truppen?

 

– Det var ju mycket att hjälpa till i Lasses frånvaro och även vara någon han kunde ventilera med, så det var inga problem. Sedan tyckte jag att jag fick positiva reaktioner från truppen.

 

Såg du dig som en ledartyp i laget innan?

 

– Alltså, det är en svår fråga. Lite, gjorde jag nog ändå det. Jag hade varit med och styrt och ställt lite, men jag hade aldrig hållit i några träningar och så. Sedan känner jag mig än idag inte som någon ledare på planen.

 

Har det känts självklart att fortsätta som assisterande?

 

– Ja det har det. När vi förlorade Micke (Nilsson), då kände jag ansvar att hjälpa Lasse.

 

Tycker du att det är svårt att leda spelare som du själv spelat och spelar med?

 

– Nu har ju inte vi särskilt gammal trupp, då blir det lättare. Som fallet varit nu har jag inte behövt gå in och ta så många diskussioner med spelare. Generellt tycker jag inte att det är något problem. Sedan kan jag ibland känna efter situationer, att jag kunde gått in tuffare.

 

Känner du att du skulle kunna gå in och plocka bort mig från planen till exempel?

 

– Det skulle väl inte vara så svårt. Sedan kan jag känna att spelare kanske inte tar åt sig av det jag säger. Tanken har från början inte varit att jag skulle ha så stor roll, så det är svårt. När jag kom upp i seniortruppen kunde jag känna att det lätt kunde bli oseriöst om huvudtränaren inte var på plats. Den känslan har jag inte haft i år. Jag tycker faktiskt inte att vi har den typen av personer i laget, så därför blir frågan svår att svara på. 

 

Vad värdesätter du mest hos spelare?

 

En bra attityd! I det ingår en bra inställning på planen, men även att man inte gnäller utanför. Man ska ha förståelse för att det finns olika individer i ett lag.

 

Kan du tänka dig att vara huvudtränare i framtiden?

 

– Ja, det kan jag tänka mig. Man har en hel del kvar att lära, men någon gång i framtiden tror jag absolut att jag vill vara huvudtränare.

 

”Gemenskap kan ju föda framgång”

 

Robin kommer från en familj med föreningstänk. Pappa Thomas är ordförande och före detta tränare i FBSK, hans syster och mamma är aktiva inom supporterklubben och hans bror Henrik är som bekant spelare. Lägg därtill hans svåger Kåre Karlsson, så förstår man att familjen Blomberg betyder mycket för föreningen. Robin börjar bli en av de mest hängivna FBSK:arna och den som kan beskriva det bäst av alla är Thomas ”TK” Lindblom. Han bor sedan några år i Enköping, men var under sin tid i föreningen en drivande kraft med stor passion. Så här säger ”TK” om Robin:

 

”Robin Blomberg är en trevlig, social och sympatisk kille. Han har alltid glimten i ögat och har oftast svar på tal. Det finns inget negativt att säga om killen, förutom att han är lite insnöad på Brynäs, men det ligger ju i släkten.

 

För FBSK betyder han massor. I dagens samhällsstruktur där ideellt arbete inte prioriteras som förr går Robin mot strömmen. Han har alltid haft ett stort hjärta för klubben. Han ställer upp i ur och skur och fullföljer alltid sina åtaganden med bravur.

 

Robin tillhör kärnan av den mycket lovande FBSK-generation som kom fram i början av 2000-talet. När satsningen mot högre serier inleddes 2006, hade Robin anbud från andra klubbar, men tvekade aldrig att stanna. Sedan dess har han alltid tillhört lagets frontfigurer. Tyvärr har skador bidragit till att vi ännu inte sett max av hans höga kapacitet som spelare. I en tid där klubben tvingas ladda om efter en degradering blir han ytterst viktig i avstampet mot nytt avancemang.

 

Precis som brorsan Henrik skulle han hellre lägga av än att representera en annan förening. FBSK har alltid haft förmågan att få fram spelare och ledare som brinner lite extra för klubben. Det har skapat en anda som finns i få klubbar. Robin tillhör den nya generationen som ser till att den andan lever vidare.”

 

Vad känner du för föreningen?

 

– Den betyder väldigt mycket! Om man ser till tiden jag lägger ner så är det faktiskt mitt största umgänge. Det som gjorde att mitt engagemang blev så stort, är att jag inte gillar orättvisor. Om bara 10 man betalar träningsavgiften, så tjatar ju jag så att alla gör det liksom. Jag ser ju gärna att alla ställer upp och jobbar för föreningen. Sådant ska skötas!

 

Ser du dig som en föreningsmänniska?

 

– Ja, det gör jag ju! Det finns ju många i föreningen, men jag känner mig som en av dem. Det är mycket arbete, men det finns ju många jäkligt roliga stunder också.

 

Det är ju väldigt olika med hur mycket arbete och engagemang en medlem lägger ner. Hur ser du på det?

 

– Man låter kanske lite fördomsfull, men det känns lite så generellt i samhället. Folk vill inte binda upp sig och känna att de måste göra något. Det är svårt att få folk att jobba.

 

Som exempel hade herrtruppen ett ganska dåligt rykte när det gällde det där förr. Det var inte så omtyckt. Nu är det däremot raka motsatsen. Herrtruppen, tillsammans med damlaget, står för en stor del av föreningsjobben. Det finns ju stora omkostnader i en förening som man inte tänker på.

 

Ja, som spelare tänker man inte alltid så. Man undrar liksom ”var är tejpen?”, utan att tänka på att sådant är en kostnad för föreningen.

 

Ja, precis. Det ska finnas en vaktmästare, varmvattnet kostar, material i förbandslådan och så vidare.

 

Det är verkligen viktigt att få med så många som möjligt. Men när man trivs med gruppen, både herr- och damlag, då har vi ju verkligen inte tråkigt på föreningsjobben. Ju fler man är, desto snabbare går det ju.

 

Vad är dina tankar om damlaget, som tillkom i år?

 

Damlaget har höjt föreningen. Ragnar (ordförande i fotbollssektionen) driver stenhårt att det ska vara jämställt. Man kan hoppas att andra häromkring kan få upp ögonen för det. Det är viktigt.

 

Vad tycker du att föreningen har för styrkor?

 

– Någonstans är det ju stämningen i föreningen. I många av de saker vi gör tillsammans har vi roligt. Allt från träningar och matcher till föreningsjobb och städdagar. Sedan har vi, i mina ögon, traktens finaste anläggning, även om den behöver fräschas upp på vissa punkter.

 

Vad har vi för svagheter?

 

Svagheten är ju, som vi varit inne på, att få gör väldigt mycket. Det är möjligt att det är så i alla föreningar, men det innebär inte att det ska vara så i FBSK.

 

Har du någon idé hur fler ska bli engagerade?

 

Man behöver inte göra massor, bara man gör något. Fördela arbetet på fler helt enkelt.

 

Vad är viktigast, framgång eller gemenskap?

  

 – Det där kan ju kombineras! Gemenskap kan ju föda framgång. Som grund ska man satsa på gemenskapen. Folk ska tycka att det ska vara roligt att vara engagerad i FBSK.

 

Ersättning till spelare är ju en väg att nå framgång. Vad är din åsikt i den frågan?

 

Ska man spela fotboll ska man göra det för att det är roligt. På den här nivån hör inte ersättning hemma.

 

Har du något du vill tillägga angående föreningen?

 

– Ja, det är väl att vi nästa säsong har 4 ungdomslag igång, tror jag. Det är ju lovande. Det finns en del barn och ungdomar i Frödinge-trakten. Jag tror vi står oss bra där.

 

Om du får nämna tre ord som är viktiga för föreningen. Vilka väljer du?

 

– Gemenskap! Glädje! Vad ska vi ta sen? Passion kanske! Det kör vi på!

 

”Zinedine Zidane är min mina ögon den bästa genom tiderna”

 

Det börjar närma sig slutet på intervjun och kvar har Robin bara några få saker att svara på.

 

Vilken är den bästa domaren du haft häromkring?

 

­– Fredrik Lätt! Han hade en oerhörd pondus och riktigt bra spelsinne. Han var ju bra även som spelare.

 

Vem är den bästa du spelat med?

 

– Det är Ragnar Styrbjörn. Det är ju den man spelat med som har mest fotboll i sig och som är mest komplett. Sen är han roligt att titta på när han spelar.

 

Vem är den bästa du spelat mot då?

 

– Alltså, jag tar en från ungdomsåren. Då mötte jag Mollar Sarkis. Han dominerade ju då. Han var stor och stark. På den tiden påstod folk att han kunde bli hur bra som helst.

 

Vem är den bästa tränaren du haft?

 

– ”Munken” och Bosse Sandqvist var ju bra rent fotbollsmässigt. Det är en svår fråga, men ser man till helheten så blir det Lasse Gunnarsson. Hans ledarstil med ”En för alla, alla för en” samt att han inte favoriserar någon var bra. Sen sätter han bitarna som är viktiga på just den nivån vi är på för närvarande.

 

Vilket är ditt favoritlag, fotbollsmässigt?

 

– Leeds United! När jag var i 10-12-årsåldern så var de ett topplag i Premier League. Farsan höll på dem dessutom, så det blev Leeds.

 

Har du någon favoritspelare?

 

– Zinedine Zidane är i mina ögon den bästa genom tiderna.

 

Vad har du för mål med framtiden?

 

– Just nu är det att kunna spela. Jag vill vara kvar i FBSK och hoppas att vi kan fortsätta med det vi byggt upp.

 

Till sist:

 

Vilken FBSK-profil tycker du att jag ska intervjua?

 

– Jag tror Thomas Lindblom har mycket att berätta!

 

Har du en fråga du skulle vilja ställa till honom?

 

– Haha, jag vill fråga varför det aldrig blev någon seriös comeback.

 

Tack för din tid!

0 Kommentarer

Administratör skrev 6 november 2014 00:00

Intervju med Robin Blomberg Del 2

”Jag kommer nog aldrig bli som Matti”

 

Försäsongen är en period som delar spelares åsikter. Det svåra är att få med alla spelare på upplägget och faktiskt få dem att komma. Robin har inte varit den mest beundrande tidigare, men har förstått innebörden ju äldre han blivit. Han har även utvecklats på andra sätt.

 

Vad har du för synpunkter kring försäsongen? Hur ska man få med många, samtidigt som det är givande träningsmässigt? Man kan ju inte spela inomhusfotboll hela försäsongen, även om det är roligt.

 

Den är ju väldigt, väldigt viktigt. Sedan ska jag erkänna att jag inte varit det bästa föredömet när det gäller försäsongen. Jag har väl varit lite lat även där.

 

Har du fått mer förståelse för betydelsen av försäsongen efter din skada tror du?

 

– Nja, det är nog allmänt så att jag förstått mer och mer att det blir roligare på planen om man har bra ork. Jag tycker att varierad träning ger bäst resultat. Långlöp är inte det bästa för en fotbollsspelare, utan kortare pulsintensiv träning. Jag gillar ju även det här med skadeförebyggande träning. Sedan tycker jag även att det ska vara med lite boll också, som en morot.

 

Hur ser du på inomhusfotboll? 

 

Med futsal menar du?

 

Ja, precis!

 

– Jag tycker att det är riktigt, riktigt roligt. Ibland känns det som att det är lika roligt som att spela utomhus. Tyvärr ser jag väl min futsal-karriär som avslutad. Det är tråkigt.

 

Din spelstil passar ju bra inomhus!

 

Jodå!

 

Jag kan tycka att det är lättare att hävda sig, som en mindre spelare fysiskt sett, i futsal än utomhus. Håller du med?

 

– Det smäller ju inte på samma sätt. Det går fort, men det blir ju inte de där riktiga närkamperna. Jag tycker att det är en annan sport faktiskt.

 

Har du något du vill tillägga om din spelarkarriär?

 

– Det är väl just det här när jag kom upp i seniortruppen. Då var det två tunga år 05 och 06. Första året var ju som sagt farsan tränare och andra hade Kåre. Jag kan tycka att Kåre fick dra ett tungt lass 06. Han fick göra mycket själv och hade en tunn trupp att jobba med. Sedan vände det lite året efter när ”Munken” tog över.

 

Vad har du för minnen från Eskils Minne, FBSK:s tidigare pokal?

 

– Vi vann ju ett år. Nu måste jag tänka. Var det 07 eller 08? Det måste varit 07. Vi slog Vimmerby i finalen. Det enda jag hade vunnit innan dess var en Zon-cup i Silverdalen, så det var riktigt kul.

 

Tycker du att pokaler är något att hålla vid liv egentligen?

 

Ja, men jag tror att det är viktigt att ha det inför hösten som ett träningssyfte. Den tiden då det mer var ett jippo tror jag är över!

 

Hur rankar du segern i KM 2013?

 

– Jag var med som tränare för jag var sjuk då, så jag spelade inte. Vi hade gått ganska bra i KM ett par år innan. 2013 hade vi ett bra lag, så det kändes att det var dags. Vi gjorde en riktigt bra turnering så det var häftigt. Det var coolt med det publikstödet vi hade när vi mötte Gullringen i finalen. Det är ju en populär turnering.

 

Finns det någon spelare häromkring som du tycker utmärkt sig extra i futsal?

 

– Niklas Lahti var ju en sådan. Sedan måste jag nämna ”Ragge” som är rätt spektakulär.

 

Om du får nämna några starka profiler som utmärker sig. Då tänker jag utomhus. Vilka väljer du då?

 

– Jag gillar ju de där som är trogna sin klubb. Som spelar för klubbmärket. Då tänker jag på han i Storebro, Janne Gunnarsson. Eller en sådan som Fungmark i Tuna. Han spelar mest i B-laget tror jag, men han är en sådan. Om jag ska nämna någon mer är det Kalle Eklund i Södra Vi. Den typen av spelare.

 

Hur skulle du sammanfatta dina säsonger som spelare?

 

– Väldigt mycket upp och ner! Första säsongerna var jag ju ganska lat och självförtroende skiftade mycket. Sedan jag kom upp i A-laget har jag ju haft en önskan att spela centralt, men tränarna utifrån har haft mig som yttermittfältare. Det är ju sådant man finner sig i.

 

Hur tycker du att du utvecklats som spelare?

 

– Rent fotbollsmässigt är jag inte lika snabb längre. Nu lever jag mer på mitt spelsinne och passningsspel. Jag är lite mer som en mittfältsmotor än en kreativ utmanare. Nu har jag växt på mig mer.

 

Rent mentalt, har du blivit mer som Matti?

 

– Jag kommer nog aldrig bli som Matti.

 

Haha, men det har blivit bättre?

 

– Ja, förr sneglade man lite mer på motståndaren och tänkte på hur bra de var. På senare år har jag fokuserat mer på mitt eget spel och stått för stabilare insatser.

 

Hetlevrad och gnällig har jag alltid varit, så det är upp till bevis nu när jag ska spela igen.

 

Känner du dig mer som en defensiv än offensiv spelare nu?

 

– Ja det gör jag.

 

En tuff fråga kanske; ser du dig i dagsläget mer som tränare än spelare?

 

– Jag ser mig mer som en tränare i dagsläget, eftersom jag inte vet var jag står med skadan.

 

Drömspelaren:

 

Nu är det dags för dig att bygga din ultimata Frödinge-spelare. Du ska välja ut de spelare som du tycker har varit bäst gällande ett antal färdigheter på fotbollsplanen. Du få bara ha med en spelare, en gång.

 

Vems teknik väljer du?

 

– Det blir Ragnar Styrbjörn.

 

Snabbhet?

 

Emil Johnsson!

 

Spelförståelse?

 

– Då tar vi Matti.

 

Nickstyrka?

 

– Jonas Fors!

 

Slitstyrka?

 

Emil Pettersson tänker jag.

 

Inlägg?

 

– Jag tror jag drar till med Kåre. Han kan slå med båda fötterna.

 

Skott?

 

– Björn Ahlsén!

 

 Närkampsspel?

 

– Erik Pettersson är stark.

 

Det blir en hyfsad spelare det där!

 

”Många hade nog lättvindigt lagt av, men jag vill ju verkligen spela”

 

Den 9e augusti 2007 började det som blivit en följetång i Robins liv. Han minns datumet exakt. På en skottövning låste sig Robins knä, men det skulle senare visa sig vara värre än så. Menisken hade gått sönder och åkt in i ledbandet. Han kunde inte räta ut benet. När han åkte in till sjukhuset visade inte röntgen något allvarligt, så ordinationen blev Panodil och vila i sex veckor. Det räckte dock inte med sex veckor.

 

Vad hände efter sjukhusbesöket?

 

– Det gick ett tag, men jag kunde fortfarande inte räta ut benet. Jag fick en remiss och åkte till Oskarshamn, där jag gjorde en magnetröntgen. Där såg de inget heller. Det var först när de gjorde en titthålsoperation som de kom fram till vad som hade hänt. Därefter tog de bort den yttre menisken.

 

Sen tränade jag upp det och spelade 5 år i rad. Jag var dock tvungen att köra rehab hela tiden. I seriepremiären 2013 började det kännas av igen. Det gjorde ont. Jag spelade två matcher till, men det gjorde fortsatt jäkligt ont. Sen körde jag rehab igen, men det blev inte bättre så jag opererades i mars i år. Då upptäckte de att jag hade artros. Det var jäkligt hårt.

 

Många hade nog lättvindigt lagt av, men jag vill ju verkligen spela. Därför var det jäkligt tung. Det som driver mig är ju att jag vill kunna spela igen. Sedan är det ju så att jag varit med vid sidan av under hela tiden och det håller suget igång.

 

Jag kör nu rehab under vinterhalvåret och har en förhoppning att kunna spela nästa säsong. Det finns andra som spelar fotboll med artros, men det är väldigt olika från fall till fall. Det kan vara tungt att köra rehab själv, men jag försöker variera träningen. Jag har börjat med cykling bland annat.

 

Är det svårt att motivera sig att köra rehab?

 

– Så här års är det ju det! Jag tränade väldigt hårt i somras och det gav ju resultat. Jag gjorde till och med två träningar i år, där det kändes bra.

 

Tror du att det är vanligt att man ökar belastningen lite för tidigt?

 

När man kör rehab så är det inte farligt att det gör lite ont. Det viktiga, i mitt fall, är att se upp med svullnad efter. Det är ju inte så skönt att träna alltid, men för mig har det inte varit farligt.

 

Ofta vill man ju ta en snabb väg tillbaka efter en skada, men efter två års skadefrånvaro har jag vant mig. Nu känner jag att jag måste träna ordentligt. Om jag börjar spela igen, då kanske jag måste hoppa över vissa fotbollspass för att köra rehab istället.

 

Tror du att det kommer bli svårt att gå in fullt i närkamper?

 

– Nej, jag tror inte det. Min skada är ju redan skedd, så jag kommer inte slå upp skadan igen liksom. Det som kan ske är ju att det förvärras med tiden. När jag har tränat och det är smärtfritt, då springer jag inte runt och tänker på det.

 

Du ser positivt på att kunna spela igen alltså?

 

Ja, det måste jag ju göra. Jag har ju som sagt ett jäkla sug.

 

Tror du att du efter skadan har mognat och kanske jobbat bort den ”lathet” du beskrivit att du haft?

 

Ja, alltså, före gjorde jag ju mina fotbollspass och inget vid sidan om. Nu vet jag ju hur viktigt det är att köra skadeförebyggande. Det är viktigt att vara stark i kroppen. Sen tror jag absolut att jag mognat.

 

Hur länge tror du att du kommer kunna spela om comebacken går vägen?

 

Man får ju höra att man borde tänka på livet efter fotbollen, men jag har samtidigt fått höra, främst av två personer varav Ragge är den ena, att man ska göra det man tycker är roligt. Jag känner att jag vill försöka bli så starkt som möjligt och se, men känns det inte bra, då är det nog slut.

 

Samtidigt förlorar du ju inte på att ta jobbet med rehaben, om man tänker på vardagen.

 

– Precis! Jag behöver träningen för vardagen, men även för mitt arbete.

 

”När vi förlorade Micke, då kände jag ansvar att hjälpa Lasse”

 

Redan innan Robins knäskada började spöka igen, tog han steget till assisterande tränare bakom Lasse. Sedan skadan har han fått ta en allt större plats vid sidan av. Ledaregenskaperna har jag ärligt inte sett hos Robin på planen, men som tränare börjar han bli rejält varm i kläderna.

 

Hur kom det sig att du fick frågan att bli assisterande tränare?

 

– Det var 2012, första året i femman. Då var det mest så att jag gick in och hjälpte till när inte Lasse var på plats. Jag fick frågan av Lasse, tillsammans med fotbollssektionen. Jag tyckte att det kunde vara kul. Jag hade ändå fingrarna med i spelet mycket innan vad gäller föreningsjobb och medlemsavgifter, bland annat.

 

Kändes det naturligt att gå in som assisterande? Fick du gensvar från övriga truppen?

 

– Det var ju mycket att hjälpa till i Lasses frånvaro och även vara någon han kunde ventilera med, så det var inga problem. Sedan tyckte jag att jag fick positiva reaktioner från truppen.

 

Såg du dig som en ledartyp i laget innan?

 

– Alltså, det är en svår fråga. Lite, gjorde jag nog ändå det. Jag hade varit med och styrt och ställt lite, men jag hade aldrig hållit i några träningar och så. Sedan känner jag mig än idag inte som någon ledare på planen.

 

Har det känts självklart att fortsätta som assisterande?

 

– Ja det har det. När vi förlorade Micke (Nilsson), då kände jag ansvar att hjälpa Lasse.

 

Tycker du att det är svårt att leda spelare som du själv spelat och spelar med?

 

– Nu har ju inte vi särskilt gammal trupp, då blir det lättare. Som fallet varit nu har jag inte behövt gå in och ta så många diskussioner med spelare. Generellt tycker jag inte att det är något problem. Sedan kan jag ibland känna efter situationer, att jag kunde gått in tuffare.

 

Känner du att du skulle kunna gå in och plocka bort mig från planen till exempel?

 

– Det skulle väl inte vara så svårt. Sedan kan jag känna att spelare kanske inte tar åt sig av det jag säger. Tanken har från början inte varit att jag skulle ha så stor roll, så det är svårt. När jag kom upp i seniortruppen kunde jag känna att det lätt kunde bli oseriöst om huvudtränaren inte var på plats. Den känslan har jag inte haft i år. Jag tycker faktiskt inte att vi har den typen av personer i laget, så därför blir frågan svår att svara på. 

 

Vad värdesätter du mest hos spelare?

 

En bra attityd! I det ingår en bra inställning på planen, men även att man inte gnäller utanför. Man ska ha förståelse för att det finns olika individer i ett lag.

 

Kan du tänka dig att vara huvudtränare i framtiden?

 

– Ja, det kan jag tänka mig. Man har en hel del kvar att lära, men någon gång i framtiden tror jag absolut att jag vill vara huvudtränare.

 

”Gemenskap kan ju föda framgång”

 

Robin kommer från en familj med föreningstänk. Pappa Thomas är ordförande och före detta tränare i FBSK, hans syster och mamma är aktiva inom supporterklubben och hans bror Henrik är som bekant spelare. Lägg därtill hans svåger Kåre Karlsson, så förstår man att familjen Blomberg betyder mycket för föreningen. Robin börjar bli en av de mest hängivna FBSK:arna och den som kan beskriva det bäst av alla är Thomas ”TK” Lindblom. Han bor sedan några år i Enköping, men var under sin tid i föreningen en drivande kraft med stor passion. Så här säger ”TK” om Robin:

 

”Robin Blomberg är en trevlig, social och sympatisk kille. Han har alltid glimten i ögat och har oftast svar på tal. Det finns inget negativt att säga om killen, förutom att han är lite insnöad på Brynäs, men det ligger ju i släkten.

 

För FBSK betyder han massor. I dagens samhällsstruktur där ideellt arbete inte prioriteras som förr går Robin mot strömmen. Han har alltid haft ett stort hjärta för klubben. Han ställer upp i ur och skur och fullföljer alltid sina åtaganden med bravur.

 

Robin tillhör kärnan av den mycket lovande FBSK-generation som kom fram i början av 2000-talet. När satsningen mot högre serier inleddes 2006, hade Robin anbud från andra klubbar, men tvekade aldrig att stanna. Sedan dess har han alltid tillhört lagets frontfigurer. Tyvärr har skador bidragit till att vi ännu inte sett max av hans höga kapacitet som spelare. I en tid där klubben tvingas ladda om efter en degradering blir han ytterst viktig i avstampet mot nytt avancemang.

 

Precis som brorsan Henrik skulle han hellre lägga av än att representera en annan förening. FBSK har alltid haft förmågan att få fram spelare och ledare som brinner lite extra för klubben. Det har skapat en anda som finns i få klubbar. Robin tillhör den nya generationen som ser till att den andan lever vidare.”

 

Vad känner du för föreningen?

 

– Den betyder väldigt mycket! Om man ser till tiden jag lägger ner så är det faktiskt mitt största umgänge. Det som gjorde att mitt engagemang blev så stort, är att jag inte gillar orättvisor. Om bara 10 man betalar träningsavgiften, så tjatar ju jag så att alla gör det liksom. Jag ser ju gärna att alla ställer upp och jobbar för föreningen. Sådant ska skötas!

 

Ser du dig som en föreningsmänniska?

 

– Ja, det gör jag ju! Det finns ju många i föreningen, men jag känner mig som en av dem. Det är mycket arbete, men det finns ju många jäkligt roliga stunder också.

 

Det är ju väldigt olika med hur mycket arbete och engagemang en medlem lägger ner. Hur ser du på det?

 

– Man låter kanske lite fördomsfull, men det känns lite så generellt i samhället. Folk vill inte binda upp sig och känna att de måste göra något. Det är svårt att få folk att jobba.

 

Som exempel hade herrtruppen ett ganska dåligt rykte när det gällde det där förr. Det var inte så omtyckt. Nu är det däremot raka motsatsen. Herrtruppen, tillsammans med damlaget, står för en stor del av föreningsjobben. Det finns ju stora omkostnader i en förening som man inte tänker på.

 

Ja, som spelare tänker man inte alltid så. Man undrar liksom ”var är tejpen?”, utan att tänka på att sådant är en kostnad för föreningen.

 

Ja, precis. Det ska finnas en vaktmästare, varmvattnet kostar, material i förbandslådan och så vidare.

 

Det är verkligen viktigt att få med så många som möjligt. Men när man trivs med gruppen, både herr- och damlag, då har vi ju verkligen inte tråkigt på föreningsjobben. Ju fler man är, desto snabbare går det ju.

 

Vad är dina tankar om damlaget, som tillkom i år?

 

Damlaget har höjt föreningen. Ragnar (ordförande i fotbollssektionen) driver stenhårt att det ska vara jämställt. Man kan hoppas att andra häromkring kan få upp ögonen för det. Det är viktigt.

 

Vad tycker du att föreningen har för styrkor?

 

– Någonstans är det ju stämningen i föreningen. I många av de saker vi gör tillsammans har vi roligt. Allt från träningar och matcher till föreningsjobb och städdagar. Sedan har vi, i mina ögon, traktens finaste anläggning, även om den behöver fräschas upp på vissa punkter.

 

Vad har vi för svagheter?

 

Svagheten är ju, som vi varit inne på, att få gör väldigt mycket. Det är möjligt att det är så i alla föreningar, men det innebär inte att det ska vara så i FBSK.

 

Har du någon idé hur fler ska bli engagerade?

 

Man behöver inte göra massor, bara man gör något. Fördela arbetet på fler helt enkelt.

 

Vad är viktigast, framgång eller gemenskap?

  

 – Det där kan ju kombineras! Gemenskap kan ju föda framgång. Som grund ska man satsa på gemenskapen. Folk ska tycka att det ska vara roligt att vara engagerad i FBSK.

 

Ersättning till spelare är ju en väg att nå framgång. Vad är din åsikt i den frågan?

 

Ska man spela fotboll ska man göra det för att det är roligt. På den här nivån hör inte ersättning hemma.

 

Har du något du vill tillägga angående föreningen?

 

– Ja, det är väl att vi nästa säsong har 4 ungdomslag igång, tror jag. Det är ju lovande. Det finns en del barn och ungdomar i Frödinge-trakten. Jag tror vi står oss bra där.

 

Om du får nämna tre ord som är viktiga för föreningen. Vilka väljer du?

 

– Gemenskap! Glädje! Vad ska vi ta sen? Passion kanske! Det kör vi på!

 

”Zinedine Zidane är min mina ögon den bästa genom tiderna”

 

Det börjar närma sig slutet på intervjun och kvar har Robin bara några få saker att svara på.

 

Vilken är den bästa domaren du haft häromkring?

 

­– Fredrik Lätt! Han hade en oerhörd pondus och riktigt bra spelsinne. Han var ju bra även som spelare.

 

Vem är den bästa du spelat med?

 

– Det är Ragnar Styrbjörn. Det är ju den man spelat med som har mest fotboll i sig och som är mest komplett. Sen är han roligt att titta på när han spelar.

 

Vem är den bästa du spelat mot då?

 

– Alltså, jag tar en från ungdomsåren. Då mötte jag Mollar Sarkis. Han dominerade ju då. Han var stor och stark. På den tiden påstod folk att han kunde bli hur bra som helst.

 

Vem är den bästa tränaren du haft?

 

– ”Munken” och Bosse Sandqvist var ju bra rent fotbollsmässigt. Det är en svår fråga, men ser man till helheten så blir det Lasse Gunnarsson. Hans ledarstil med ”En för alla, alla för en” samt att han inte favoriserar någon var bra. Sen sätter han bitarna som är viktiga på just den nivån vi är på för närvarande.

 

Vilket är ditt favoritlag, fotbollsmässigt?

 

– Leeds United! När jag var i 10-12-årsåldern så var de ett topplag i Premier League. Farsan höll på dem dessutom, så det blev Leeds.

 

Har du någon favoritspelare?

 

– Zinedine Zidane är i mina ögon den bästa genom tiderna.

 

Vad har du för mål med framtiden?

 

– Just nu är det att kunna spela. Jag vill vara kvar i FBSK och hoppas att vi kan fortsätta med det vi byggt upp.

 

Till sist:

 

Vilken FBSK-profil tycker du att jag ska intervjua?

 

– Jag tror Thomas Lindblom har mycket att berätta!

 

Har du en fråga du skulle vilja ställa till honom?

 

– Haha, jag vill fråga varför det aldrig blev någon seriös comeback.

 

Tack för din tid!

0 Kommentarer

Administratör skrev 6 november 2014 00:00

Intervju med Robin Blomberg Del 1

Jag har känt Robin sedan vi gick på Frödinge skola. Han var ett år äldre och en av de där killarna man hade respekt för. Inte för att han var en stöddig typ som gav sig på mindre barn, utan för att han dels var rolig och mestadels för att han var duktig på fotboll. Det var främst hans bollbehandling jag beundrade och just den funktionella tekniken har, enligt mig, varit hans signum på fotbollsplanen. Nuförtiden har han även (till stor del på grund av en knäskada) tagit klivet över som assisterande tränare i sin moderklubb FBSK:s herrlag. Spelarkarriären har han dock inte gett upp, än i alla fall.

 

Två lagom bekväma stolar, en tisdagskväll samt två FBSK:are med varsin kanelbulle var förutsättningarna för intervjun. Detta resulterade i ett över två timmar långt snack om de tidigaste fotbollsminnena, hur man smälter in i en grupp, lathet, hur svårt det är att minnas årtal och ålder, att vara olik sin bror, att aldrig bli som Matti, samt mycket mer.

 

För er som inte känner Robin så väl, följer nedan en kort introduktion:

 

Namn: Robin Blomberg

Ålder: 25

Familj: Pappa Thomas, mamma Gerd, syster Evelina samt broder Henrik

Boende: 2:a i Vimmerby

Sysselsättning: Rekondare på Holmgrens

 

5 Snabba:

 

Om du bara fick äta en sak som snacks på fredarna resten av livet. Väljer du då grillchips eller morotsstavar?

 

Grillchips!

 

4-4-2 eller 4-3-3?

 

– 4-4-2 är en trygghet, men jag måste säga 4-3-3. Det bäddar för en lite modernare och roligare fotboll.

 

Försäsong eller sommaruppehåll?

 

Försäsong, så man får träffa grabbarna.

 

Du älskar ju SAAB, men om du fick välja mellan en nyare, röd Toyota och en gammal, risig SAAB, vad väljer du?

 

– En gammal risig SAAB! Även om den är gammal är den mindre plastig

 

Om du är tvungen att välja: Antingen åker Brynäs ur elitserien, eller så måste Anders Timell sluta dra vitsar i Mix Megapol?

 

Jag vet att jag brukar dra de där vitsarna i omklädningsrummet, så Timell i all ära, men Brynäs ligger mig varmt om hjärtat. De har dessutom aldrig åkt ur högsta serien, så då får fasen Anders sluta dra vitsar.

 

”Det blir automatiskt att man jämför sig med andra”

 

Robin föddes 1989 och växte upp i Östantorp, 6 km utanför Locknevi. Där växte han upp tillsammans med sin familj under idylliska omständigheter.

 

Känner du att det var en fördel att växa upp lite avsides?

 

– Ja, jag tycker det var positivt. Jag trivs på landet så det kändes bra. Jag kunde ändå cykla till kompisarna. Mina närmsta kompisar då, Jesper och Pontus, bodde i närheten.

 

Vad hade du för intressen under din uppväxt, förutom fotbollen?

 

Jag har alltid varit bilintresserad, men hur det kommer sig kan jag inte riktigt svara på. Min bror har jag absolut inte fått det från. Inte från någon annan i familjen heller. Det är nog ingen slump att jag jobbar på Holmgrens. Min systerson Samuel delar dock intresset med mig nuförtiden.

 

Utövade du några andra sporter som ungdom?

 

Jag spelade innebandy under vinterhalvåret några säsonger. Sen har jag alltid varit intresserad av hockey, men jag har aldrig spelat.

 

Hade du några smeknamn som liten? Jag har hört att någon kallat dig Robbe nämligen.

 

– Det är nog mest inom familjen. Annars vet jag inte. Blomman har man väl kallats. Jag har dock många smeknamn på medlemmarna i min familj.

 

Jag får fråga Henke om det om jag intervjuar honom.

 

Haha, ja gör det!

 

Hur minns du skoltiden?

 

– Jag började i Locknevi skola. Sedan blev det Frödinge, Vimarskolan och sedan handel på Vimmerby Gymnasium.  Jag gick in för skolan, iallafall fram till gymnasiet. Då var jag skoltrött. Samtidigt har jag alltid trivts vart jag än gått.

 

Du säger att du gick in för skolan. Tror du att det har med vinnarskalle att göra?

 

– Ja, jag tror att det mycket är en tävling. Man vill vara bäst i sitt kompisgäng. Sedan kommer nationella proven och det blir automatiskt att man jämför sig med andra. Det var dock mer så när jag var yngre. Inte bara i skolan utan även inom idrotten.

 

Vilka ämnen gillade du bäst?

 

– Idrott! Men även språk. Både engelska och svenska var roligt. Det känner jag att jag har nytta av nu. Jag skriver på vår hemsida och man lär sig mycket i efterhand. Det blir lättare att forumlera sig och hitta ord ju mer man skriver.

 

Är det något du har funderat på att jobba med?

 

– Nej det är det inte. Jag håller det helst på en nivå där det bara är roligt.

 

”Jag utvecklades ganska fort”

 

Det var ingen slump att Robin började intressera sig för fotboll. Det genomsyrade hela vardagen hos familjen Blomberg.

 

Har du något speciellt minne från barndomen?

 

– Ett tidigt och starkt minne är att jag, Evelina och Henke spelade fotboll ute i trädgården. Pappa hade byggt ett mål av trä, kommer jag ihåg. Man spelade ju jämt! Det var ju väldigt nyttigt med egenträning. Sen kollade vi mycket fotboll på TV:n. Framförallt såg vi de stora mästerskapen. Fotbolls-VM 94 och 98 kommer jag ihåg

 

Minns du redan VM 94?

 

– Minns gör jag väl kanske inte, men jag vet att jag kollade. VM 98 är dock ett starkt minne. Jag var Brasilien-fanatiker!

 

När började du spela på riktigt?

 

– Det var när pappa blev tränare, men hur gammal var jag? Jag minns faktiskt inte. Ett starkt minne är dock när jag gjorde mina första mål, två i samma match. Då kände jag att det var riktigt roligt med fotboll.

 

Vilka spelare i din ålder, som representerat seniorlaget, var med redan då?

 

– Det var nog bara Albin (Carlsson) och Jonnie (Florin). Sedan var Axel Henrysson med oss kommer jag ihåg. Björn Ahlsén spelade väl inte med oss? Nej, det är svårt det här. Jag minns inte riktigt.

 

Kände du någon press att vara med och spela, eftersom din pappa var tränare?

 

– Nej, det tror jag inte. Jag spelade för att det var skoj. Det var ändå speciellt att ha sin pappa som tränare.

 

Jag hade själv min pappa som tränare och kände att man fick hålla sig lite i skinnet. Känner du igen det?

 

– Jadå, precis. Så var det lite!

 

Kommer du ihåg om det var resultatinriktat redan då? Det är ju ett problem hos en del ungdomslag.

 

– Nej, det skulle jag inte säga. Jag tycker att det var bra på den tiden. Ungdomsfotboll ska bara vara roligt och den linjen håller även jag på.

 

Kommer du ihåg vilken position du hade då?

 

– Jag spelade nog mycket forward då. Även senare på elvamanna. Nu på senare år har jag inte spelat forward alls. Det är lite märkligt det där. Jag var forward länge, men nu tycker jag att det är svårt. Man få ju inte så många lägen som mittfältare. Om jag gör mål är det väl oftast ett skott utifrån. På sjumanna kunde man ju nästan stå på mållinjen och peta in bollen.

 

Kommer du ihåg att du hade känsla för bollen redan när du började?

 

– Inte i början, men jag känner att jag hade en ganska snabb kurva därefter. Jag utvecklades ganska fort fram till 14-15-årsåldern. Det var avgörande för att jag kom långt i smålandslagsuttagningarna. Det är väldigt olika hur man utvecklas.

 

Vad kände du att du hade för utmärkande drag på planen, som andra inte hade utvecklat i lika hög grad?

 

– Jag var ganska teknisk och en bra passningspelare. Man börjar ju bygga spelförståelse redan i tidig ålder. Man ser ju ändå ganska tidigt om en ung kille eller tjej har fotboll i sig.

 

Vi börjar diskutera att det skiljer mycket i fysik bland barn. Robin var aldrig särskilt lång, men känner inte att det hämmat honom.

 

– Jag har aldrig varit lång. Någon närkampsspelare har jag aldrig varit, men det beror nog inte på min längd. Det handlar mer om andra bitar, mod till exempel. Samma sak med huvudspelet som aldrig varit en styrka. Det handlar nog om att våga.

 

”Jag var ju faktiskt ganska målfarlig på den tiden”

 

Vissa ser fram emot det. Andra tycker inte om det alls. Året man går från att spela på sjumanna till fullstor plan är en stor förändring för de flesta, så var det även för Robin.

 

Var det en stor omställning med elvamanna?

 

Ja, verkligen! Det var ytor i mängder!

 

Spelade ni i ett lag med bara 89:or då?

 

– Nej, det där kommer jag ihåg precis! Vi spelade med 88:or och 87:or första året, men då var vi bara 11 år. Eller? Spelade vi även P12 på sjumanna? Usch, så dålig man är på att komma ihåg! Jag började tidigt på elvamanna i alla fall. Jag hade fortfarande farsan och så Anders Pettersson (Erik Petterssons pappa) som tränare. Jag spelade med många olika ålderskonstellationer fram till att jag kom med i seniortruppen.

 

Haha, man glömmer verkligen bort årtal och hur gammal man var vid en viss händelse.

 

Ja, det är svårt det där.

 

Vi har varit inne på det där med smålandslagsuttagningarna. Kommer du ihåg förloppet?

 

Det var först vid det andra lägret, när gallringen började, som jag börjar minns. Det var i Vimmerby. Då kände jag att jag borde komma vidare. Det gjorde jag också. Därefter var det tredje lägret i Virserum och därifrån skulle det tas ut ett Zon-lag, som senare skulle få åka till Västerviklägret. Då var det ganska tuff konkurrens.

 

Det är väl runt 45 spelare på det tredje lägret. Kände du att du hade chansen att gå vidare?

 

I Virserum var alla duktiga, så nej, där var jag inte säker att jag skulle gå vidare.

 

Vilka 89:or var framträdande då?

 

– Filip Ingemarsson! Han var ju väldigt duktig. Han var ganska komplett sett till sin storlek. Sen minns jag även Tim Åström Åberg. Han var stor och duktig.

 

Oskar Pettersson, som spelade i Rumskulla och Vimmerby, var väl 89:a?

 

– Ja, han var med, men vi hade ett ganska jämt lag.

 

Vad tror du gjorde att du blev uttagen till Zon-laget och Västervikslägret till slut?

 

– Jag var ju faktiskt ganska målfarlig på den tiden. Jag var även snabb!

 

Hade du ett bra skott redan då?

 

– Ja, det hade jag. Vi var tre bra forwards som slogs om anfallsplatserna. Det gick bra för oss dessutom. Vi vann flera matcher och jag gjorde även ett par mål. Jag trodde dock knappast att jag skulle ta mig vidare därifrån. Det fanns ju så pass många bra spelare på lägret.

 

Jag fick senare beskedet att jag faktiskt kom med till Åseda-lägret, när jag var på Dalavallen och kollade fotboll. Tror det var en annan förälder till en som kommit med som gratulerade mig.

 

Är den här tiden ett av dina bättre minnen från karriären?

  

– Man ska ju aldrig vara nöjd, men det kändes verkligen bra. Man blev ju stolt. Sedan på Åsedalägret fick jag gå ner och spela back. Vilket jag aldrig gjort förut. Det motiverade ledarna där med att man ska kunna spela på samtliga positioner. För mig som vid 15 års ålder aldrig spelat back, var det tufft. De påstod att de lottade ut platserna, men det tror jag inte riktigt på. Jag kände i alla fall när jag åkte därifrån att jag inte skulle ta mig vidare ännu ett steg, till det riktiga Smålandslaget. Jag var dock på senare på uppsamlingsläger, där man återförenades med personer man träffat under tiden, vilket var kul.

 

Det verkar som att du hade en stark drivkraft och ville något med fotbollen.

 

– Ja, då ville jag ju verkligen satsa på fotbollen.

 

Tycker du att uttagningarna är viktiga för unga spelare?

 

– Ja, det tycker jag nog. Man ska inte börja tidigare, men vid 14-15 års ålder är det rimligt. Det är bra för svensk fotboll, så jag ser mest fördelar. Man börjar ju se vilka som verkligen har något större i sig.

 

Tror du favorisering från ledarna som tar ut spelarna förekommer?

 

– På sätt och vis. Vi hade en spelare som inte skötte sig vid sidan av planen och ändå var med långt fram, bara för att han var duktig. Det borde inte accepterats. Jag kan tänka mig att spelare som inte kom med var irriterade.

 

På tal om irritation. Blev du arg efter en förlust till exempel? Jag kan känna att man nästan gick in för fotbollen mer när man var yngre.

 

– Det är olika det där, men jag var oftast ganska lugn. Jag minns att det var killar som grät efter matcher under pojklagsåren.

 

Jag tror att det handlar om hur mycket man bryr sig. Se på Johan Carlsson, han går ju in enorm mycket för matcherna nu, jämfört med när han började.

 

– Haha ja, det är kul det där. Han är ju nästan ständigt arg på planen.

 

”Jag tycker man ska hålla en låg profil i början som ny”

 

Robin var onekligen en talang. Det är få som varje år når så långt som till Åseda-lägret och med FBSK-mått mätt är det väldigt ovanligt. Robin hade trots sin talang ännu inte tränat med seniortruppen, men det skulle snart komma. Han var bara 15 år, när han på hösten 2004, skulle han få känna på seniorfotboll för första gången…

 

En annan kille som var runt 15 år när han började träna med FBSK:s herrar var Niklas Gunnarsson. Niklas är nu 19 och har ett par säsonger bakom sig i den blå-svarta tröjan. Han har haft Robin både som medspelare och tränare. Så här säger Niklas om Robin:

 

”Robin är en riktigt härlig person som sprider mycket glädje i omklädningsrummet med sina kloka skämt. Som spelare är han spelskicklig och trivs med att ha bollen vid fötterna. Han har en högerfot av guld. Han är också väldigt viktig för föreningen. Han har tagit stort ansvar med att sköta hemsidan plus mycket annat. Det märks att han har FBSK-hjärta.”

 

Efter några träningar på hösten, fick Robin tillsammans med några jämnårig ta steget upp till herrlaget året efter, 2005.

 

Hur var det att komma med i seniortruppen? Var det nervöst?

 

– Jo, det var det. Då fanns ju spelare som Danne Johansson, Pelle Pettersson och Christian Johansson. Dem såg man ju absolut upp till. Henke var ju med förstås. Mattias ”Rea” var med också.

 

Var det ett annat slags spel på seniornivå?

 

– Man ska komma ihåg att jag på den tiden var ganska lat på planen. Bekväm helt enkelt.

Jag levde på min teknik.

 

Kunde du hävda dig med hjälp av den, även på seniornivå?

 

– Ja, det tycker jag nog. Det var ju ändå bara division 6 och det kändes som att vi som tog steget upp var redo.

 

Men du påstår att du var lat. Det går ju emot att du samtidigt gick in för fotbollen.

 

– Ja, det är underligt. Samtidigt så var det så att jag senare fick reda på att jag har gräsallergi. Det kanske spelade in, för jag kunde känna mig orkeslös ibland. Sen går det inte skylla hela biten på det.

 

Hur var jargongen i omklädningsrummet? Ofta försöker ju de äldre spelarna sätta de nya på plats.

 

– Grejen är att det egentligen ska vara så, men det var det inte för mig. Jag tycker att man ska hålla en låg profil i början som ny. Då som nu, tycker jag ändå att man släppas in på ett väldigt bra sätt i laget. Spelare som Pelle, Kåre och ”Rea” var snälla.

 

Tror du att äldre spelare kan störa sig på unga spelare som tar mycket plats?

 

Absolut! Är man ny ska man också bete sig därefter. Om man ska synas och höras för mycket, då kan det bli svårare att ta sig in i gruppen. Man ska rätta sig i ledet till en början i alla fall. Jag tycker dock att vi fått in bra killar i laget de senaste åren, så jag tycker inte att vi har det problemet. Det faller på plats naturligt.

 

Tror du att Lasse (de senaste 5 årens huvudtränare) har en roll i att det har funkat så bra?

 

– Lasse har haft jättestor del i det. Han krusar ingen spelare. Han är ju dels en lugn person själv, sedan accepterar han inte att man beter sig hur som helst, då kan han vända taggarna utåt. Det förekommer ju att spelare inte beter sig helt perfekt. Så är det ju i alla lag.

 

Lasse har under sina 5 år som tränare haft Robin som spelare, men även som assisterande tränare och så här säger han om sin adept:

 

Jag tycker att Robin är en härlig och trevlig kille som alltid ställer upp om man behöver hjälp med något. Han är alltid på hugget att ta en diskussion om vad som helst, när som helst. För prata det kan han! Han svarar säkert sig själv i sömnen.

 

Robin kommer nog vara en eldsjäl i FBSK så länge han lever. Det är han väl i och för sig redan nu!”   

 

Var det någon speciell som du känner tog extra hand om dig när du kom med?

 

– Jag hade ju Henke! Han har alltid varit en trygghet. Både i fotbollen och i skolan.

 

Har du alltid sett upp till Henke?

 

– Ja, det har jag. Mycket av den anledningen att vi är motsatser till varandra. Jag är en ganska lat person med ett hett temperament. Han är en väldigt lugn person. Om man jämför det fotbollsmässiga så har Henke alltid haft en jäkla inställning, det har man ju imponerats av.

 

Jag har tänkt på det där. När jag läste bokserien Åshöjdens BK kände jag att huvudkaraktärerna, bröderna Jorma och Edvard, liknade er. Edvard var en uttrycksfull talang med offensiv kraft medan Jorma var den tystare mer eftertänksamme brodern, som mest hade defensiva uppgifter på planen. Han var dessutom storebror. Känner du igen karaktärerna?

 

Nja, det kan jag inte säga, men det stämmer nog. Sedan har jag alltid fått höra av Henke när jag inte jobbar tillräckligt hårt.

 

Hur tycker du att Henke är som kapten?

 

– Han är ju inte den där ledaren som skriker mycket, utan visar mer vägen med sitt spel.

 

Vad tänker du kring att Jonas Fors tog över lagkaptensbindeln från Henke när han kom in i laget 2012? Är det rätt att byta lagkapten på det sättet?

 

Det är svårt! Fors var ju en spelare som man hade stor respekt för. Det viktiga är ju att bytet motiveras. Vad jag minns så var Henke skadad under början av året, så det spelade väl in också.

 

I den vevan fick vi in många andra spelare med mycket rutin, såsom Joakim Ivarsson, Jimmie Dahlström och Mikael ”Larre” Larsson. Sedan kom Erik tillbaka också. Är det det bästa laget vi haft på väldigt länge, i alla fall på pappret?

 

– Ja, det tycker jag.

 

”Jag försöker få igång mycket snack i omklädningsrummet och så”

 

Robin började 2005 en seniorkarriär som innehållit otaliga träningar och hela 252 matcher i Frödinge-tröjan. Han har haft ett antal tränare och under åren har han spelat med en hel hög med spelare som kommit och gått. Det är i dagsläget bara Henke kvar i laget sedan Robin tog steget upp, om man inte räknar med den gamle räven Kåre Karlsson, som gjorde ett par matcher föregående säsong.

 

Finns det några sköna spelarprofiler som vill lyfta fram?

 

– Peter Norlin! Han är en härlig person som spred glädje i omklädningsrummet.

 

Haha, verkligen. Jag minns han inför säsongen vi vann sexan sa något i stil med; ”Grabbar, jag är i mitt livs form, så sköter ni ert så tar vi hem serien i år”

 

– Haha ja, han är ju en av de skönaste personer jag spelat med. Sedan var Pelle Pettersson en jäkla glädjespridare. Han hördes jämt.

 

Vem i dagens trupp liknar du vid dessa två?

 

– Jag måste ju någonstans ändå säga mig själv. Jag försöker få igång mycket snack i omklädningsrummet och så. Sedan finns det flera som höjer stämning, men jag tänker att jag liknar Peter och Pelle. Munnen går i ett liksom.

 

Kommer du ihåg några citat?

 

Jag kommer bland annat ihåg när Tom Wågström bröt foten. Han låg och vred sig i smärtor, men lyckades ändå få ur sig ”Jag knäckte av skiten!”.

 

Ett annat citat är från förre tränaren Fredrik ”Munken” Johansson. Han tyckte att vi gnällde för mycket på domaren en match och sa i halvtid; ”Tänk om vi lade hälften av energin på spelet vi inte hade”.

 

Haha! Den måste jag fundera på. Men tillbaka till spelarkarriären. Vilken säsong anser du var din bästa hittills?

 

– Det året vi vann sexan, 2011. Vi hade ett bra lag och vi fick vara skadefria. Så vi gjorde en bra säsong det året.

 

Vad var det som funkade för dig?

 

– Jag kommer ihåg att jag spelade defensiv innermitt och Ivarsson offensiv. Det var väldigt tydliga roller. Jag fick ha mycket boll och vara med i speluppbyggnaden. Det var jäkligt roligt.

 

Var det även den roligaste säsongen?

 

– Utan tvekan! Även första säsongen i femman var rolig, men det är klart att det är extra kul att vinna en serie. Vi hade en stabilitet och vi visste att vi var bra, så oftast stod vi som segrare tillslut i matcherna.

 

Vilka var tongivande det året?

 

– Henke och Peter var viktiga där bak. Ragge var riktigt bra. Likaså Ivarsson, som kom in bra i laget det året. Jag visste inte så mycket om honom då, men han var bra både som fotbollspelare och person. Han var faktiskt lite tungan på vågen för oss. En rutinerad spelare som gjorde en del mål. Han avgjorde ofta när matcherna stod och vägde.

 

Kommer du ihåg någon match som du är extra nöjd med?

 

– Ja, jag tänker på när jag gjorde ett av mina första mål i herrlaget. Jag sköt ett långskott utifrån kanten som gick i en båge över målvakten. Det var ganska häftigt eftersom det var mitt första mål.

 

Du har nämnt Henke som en förebild, finns det någon mer?

 

– Hmm, det är nog Matti (Mathias Wernetorp f.d. Ericsson). Mycket på grund av att vi spelat på samma position. Jag har kunnat kolla på just de bitarna. Jag tycker att hans största styrka låg i det mentala. Där har man ju haft mycket att lära, haha.

 

Han var komplett som spelare, men jag tror att det är det mentala som gjorde honom till en så pass bra spelare.

 

Jag håller med. Jag tänker att han skulle vara intressant att intervjua.

 

– Ja, han har nog mycket att säga.

 

Drömelvan:

 

Du kommer nu få chansen att ta ut en elva med FBSK-profiler, aktuella eller före detta, som du skulle vilja spela med. Enda kravet är att du måste ta ut dig själv. Varsågod!

 

– Jag väljer nog uppställningen 3-5-2. Jag vill nog ha med personer som jag själv har spelat med.

 

Målvakt: Christian Johansson

 

Högerback: Jimmie Dahlström

 

Mittback: Erik Pettersson

 

Vänsterback: Kåre Karlsson

 

Högerytter: Albin Carlsson

 

Defensiva innermittfältare: Robin Blomberg och Henrik Blomberg

 

Offensiv innermittfältare: Mathias Wernetorp

 

Vänsterytter: Ragnar Styrbjörn

 

Anfallare: Ove Nilsson och Björn Ahlsén

 

Vi ska vara ett väldigt offensivt lag och sällan låna ut bollen. Mycket kortpassningsspel och ett högt tempo ska vi ha. Jag vill ha mig själv centralt. Kåre har ju spelat i princip överallt, men han får bli vänsterback.

 

Haha, men det känns som att alla från mittfältet och framåt vill ha bollen hela tiden, blir inte det ett problem?

 

Jo, men jag tycker ändå att vi är ett lag som kommer kunna försvara oss väldigt starkt och även gå på kontring när det behövs.

 

Vad blir din roll i laget?

 

– Det blir att hålla den defensiva ytan och låta andra gå framåt. Björn får ta straffarna!

 

Är det någon annan som klubb som visat intresse för dig under åren?

 

Ja, Blackstad hörde av sig två år i rad. De hade Rolf Landin som tränare, det var nog 07 och 08. Grejen var att vi hade haft ett par tunga år där. ”Munken” kom in och det skedde en liten satsning. Då ville jag naturligtvis ge det chansen i FBSK. Blackstad spelade ändå bara en division högre. Sedan kom den där jäkla knäskadan i samma veva och jag var osäker på var jag stod.

 

Men du var och provspelade för Blackstad?

 

– Ja, det var jag. Jag och Björn var där 07. Det var ett bra lag de hade.

 

Provspelade du hos någon mer?

 

– Jag var i Vimmerby och provtränade en gång. Det måste varit det året de vann elitfyran. De hade redan vunnit serien när jag och Björn var där. Tempot var helt annat än jag var van vid, så det var riktigt kul. Det hade varit bra för utvecklingen att spela i Vimmerby, men jag kände att jag ville spela ordinarie A-lagsfotboll så det blev fortsatt FBSK.

 

Jag vet inte hur intresserade de var dock. De låg inte på särskilt hårt. Björn däremot vet jag att de hörde av sig till under några säsonger. Han hade ju faktiskt haft potential att bli ordinarie.

 

Många säger att Björn Ahlsén är en av de FBSK:are som haft störst potential. Håller du med?

 

– Ja, absolut! Mycket med tanke på hans breda register. Han styrka, hans teknik och känsla samt hans jäkla hästspark till skott. Han var dominant redan från pojklaget.

 

Han satsade väl inte på fotbollen direkt?

 

– Nej, det kan man säga. Vi är väl lite lika på det sättet att båda är lite lata på planen. Det kan nästan vara lite frustrerande, när man tänker på att han även hade förutsättningarna kroppsmässigt. Det var det här med fenomenet ”spela med kompisarna” och det finns ju otaliga exempel på det.

 

Det kan tyckas pretentiöst, men det finns ju likheter med Zlatan.

 

Haha ja, även om det är helt olika nivå, så har de ju likheter.

/Dick Johansson

0 Kommentarer

Administratör skrev 2 november 2014 00:00

Intervju med Robin Blomberg Del 1

Jag har känt Robin sedan vi gick på Frödinge skola. Han var ett år äldre och en av de där killarna man hade respekt för. Inte för att han var en stöddig typ som gav sig på mindre barn, utan för att han dels var rolig och mestadels för att han var duktig på fotboll. Det var främst hans bollbehandling jag beundrade och just den funktionella tekniken har, enligt mig, varit hans signum på fotbollsplanen. Nuförtiden har han även (till stor del på grund av en knäskada) tagit klivet över som assisterande tränare i sin moderklubb FBSK:s herrlag. Spelarkarriären har han dock inte gett upp, än i alla fall.

 

Två lagom bekväma stolar, en tisdagskväll samt två FBSK:are med varsin kanelbulle var förutsättningarna för intervjun. Detta resulterade i ett över två timmar långt snack om de tidigaste fotbollsminnena, hur man smälter in i en grupp, lathet, hur svårt det är att minnas årtal och ålder, att vara olik sin bror, att aldrig bli som Matti, samt mycket mer.

 

För er som inte känner Robin så väl, följer nedan en kort introduktion:

 

Namn: Robin Blomberg

Ålder: 25

Familj: Pappa Thomas, mamma Gerd, syster Evelina samt broder Henrik

Boende: 2:a i Vimmerby

Sysselsättning: Rekondare på Holmgrens

 

5 Snabba:

 

Om du bara fick äta en sak som snacks på fredarna resten av livet. Väljer du då grillchips eller morotsstavar?

 

Grillchips!

 

4-4-2 eller 4-3-3?

 

– 4-4-2 är en trygghet, men jag måste säga 4-3-3. Det bäddar för en lite modernare och roligare fotboll.

 

Försäsong eller sommaruppehåll?

 

Försäsong, så man får träffa grabbarna.

 

Du älskar ju SAAB, men om du fick välja mellan en nyare, röd Toyota och en gammal, risig SAAB, vad väljer du?

 

– En gammal risig SAAB! Även om den är gammal är den mindre plastig

 

Om du är tvungen att välja: Antingen åker Brynäs ur elitserien, eller så måste Anders Timell sluta dra vitsar i Mix Megapol?

 

Jag vet att jag brukar dra de där vitsarna i omklädningsrummet, så Timell i all ära, men Brynäs ligger mig varmt om hjärtat. De har dessutom aldrig åkt ur högsta serien, så då får fasen Anders sluta dra vitsar.

 

”Det blir automatiskt att man jämför sig med andra”

 

Robin föddes 1989 och växte upp i Östantorp, 6 km utanför Locknevi. Där växte han upp tillsammans med sin familj under idylliska omständigheter.

 

Känner du att det var en fördel att växa upp lite avsides?

 

– Ja, jag tycker det var positivt. Jag trivs på landet så det kändes bra. Jag kunde ändå cykla till kompisarna. Mina närmsta kompisar då, Jesper och Pontus, bodde i närheten.

 

Vad hade du för intressen under din uppväxt, förutom fotbollen?

 

Jag har alltid varit bilintresserad, men hur det kommer sig kan jag inte riktigt svara på. Min bror har jag absolut inte fått det från. Inte från någon annan i familjen heller. Det är nog ingen slump att jag jobbar på Holmgrens. Min systerson Samuel delar dock intresset med mig nuförtiden.

 

Utövade du några andra sporter som ungdom?

 

Jag spelade innebandy under vinterhalvåret några säsonger. Sen har jag alltid varit intresserad av hockey, men jag har aldrig spelat.

 

Hade du några smeknamn som liten? Jag har hört att någon kallat dig Robbe nämligen.

 

– Det är nog mest inom familjen. Annars vet jag inte. Blomman har man väl kallats. Jag har dock många smeknamn på medlemmarna i min familj.

 

Jag får fråga Henke om det om jag intervjuar honom.

 

Haha, ja gör det!

 

Hur minns du skoltiden?

 

– Jag började i Locknevi skola. Sedan blev det Frödinge, Vimarskolan och sedan handel på Vimmerby Gymnasium.  Jag gick in för skolan, iallafall fram till gymnasiet. Då var jag skoltrött. Samtidigt har jag alltid trivts vart jag än gått.

 

Du säger att du gick in för skolan. Tror du att det har med vinnarskalle att göra?

 

– Ja, jag tror att det mycket är en tävling. Man vill vara bäst i sitt kompisgäng. Sedan kommer nationella proven och det blir automatiskt att man jämför sig med andra. Det var dock mer så när jag var yngre. Inte bara i skolan utan även inom idrotten.

 

Vilka ämnen gillade du bäst?

 

– Idrott! Men även språk. Både engelska och svenska var roligt. Det känner jag att jag har nytta av nu. Jag skriver på vår hemsida och man lär sig mycket i efterhand. Det blir lättare att forumlera sig och hitta ord ju mer man skriver.

 

Är det något du har funderat på att jobba med?

 

– Nej det är det inte. Jag håller det helst på en nivå där det bara är roligt.

 

”Jag utvecklades ganska fort”

 

Det var ingen slump att Robin började intressera sig för fotboll. Det genomsyrade hela vardagen hos familjen Blomberg.

 

Har du något speciellt minne från barndomen?

 

– Ett tidigt och starkt minne är att jag, Evelina och Henke spelade fotboll ute i trädgården. Pappa hade byggt ett mål av trä, kommer jag ihåg. Man spelade ju jämt! Det var ju väldigt nyttigt med egenträning. Sen kollade vi mycket fotboll på TV:n. Framförallt såg vi de stora mästerskapen. Fotbolls-VM 94 och 98 kommer jag ihåg

 

Minns du redan VM 94?

 

– Minns gör jag väl kanske inte, men jag vet att jag kollade. VM 98 är dock ett starkt minne. Jag var Brasilien-fanatiker!

 

När började du spela på riktigt?

 

– Det var när pappa blev tränare, men hur gammal var jag? Jag minns faktiskt inte. Ett starkt minne är dock när jag gjorde mina första mål, två i samma match. Då kände jag att det var riktigt roligt med fotboll.

 

Vilka spelare i din ålder, som representerat seniorlaget, var med redan då?

 

– Det var nog bara Albin (Carlsson) och Jonnie (Florin). Sedan var Axel Henrysson med oss kommer jag ihåg. Björn Ahlsén spelade väl inte med oss? Nej, det är svårt det här. Jag minns inte riktigt.

 

Kände du någon press att vara med och spela, eftersom din pappa var tränare?

 

– Nej, det tror jag inte. Jag spelade för att det var skoj. Det var ändå speciellt att ha sin pappa som tränare.

 

Jag hade själv min pappa som tränare och kände att man fick hålla sig lite i skinnet. Känner du igen det?

 

– Jadå, precis. Så var det lite!

 

Kommer du ihåg om det var resultatinriktat redan då? Det är ju ett problem hos en del ungdomslag.

 

– Nej, det skulle jag inte säga. Jag tycker att det var bra på den tiden. Ungdomsfotboll ska bara vara roligt och den linjen håller även jag på.

 

Kommer du ihåg vilken position du hade då?

 

– Jag spelade nog mycket forward då. Även senare på elvamanna. Nu på senare år har jag inte spelat forward alls. Det är lite märkligt det där. Jag var forward länge, men nu tycker jag att det är svårt. Man få ju inte så många lägen som mittfältare. Om jag gör mål är det väl oftast ett skott utifrån. På sjumanna kunde man ju nästan stå på mållinjen och peta in bollen.

 

Kommer du ihåg att du hade känsla för bollen redan när du började?

 

– Inte i början, men jag känner att jag hade en ganska snabb kurva därefter. Jag utvecklades ganska fort fram till 14-15-årsåldern. Det var avgörande för att jag kom långt i smålandslagsuttagningarna. Det är väldigt olika hur man utvecklas.

 

Vad kände du att du hade för utmärkande drag på planen, som andra inte hade utvecklat i lika hög grad?

 

– Jag var ganska teknisk och en bra passningspelare. Man börjar ju bygga spelförståelse redan i tidig ålder. Man ser ju ändå ganska tidigt om en ung kille eller tjej har fotboll i sig.

 

Vi börjar diskutera att det skiljer mycket i fysik bland barn. Robin var aldrig särskilt lång, men känner inte att det hämmat honom.

 

– Jag har aldrig varit lång. Någon närkampsspelare har jag aldrig varit, men det beror nog inte på min längd. Det handlar mer om andra bitar, mod till exempel. Samma sak med huvudspelet som aldrig varit en styrka. Det handlar nog om att våga.

 

”Jag var ju faktiskt ganska målfarlig på den tiden”

 

Vissa ser fram emot det. Andra tycker inte om det alls. Året man går från att spela på sjumanna till fullstor plan är en stor förändring för de flesta, så var det även för Robin.

 

Var det en stor omställning med elvamanna?

 

Ja, verkligen! Det var ytor i mängder!

 

Spelade ni i ett lag med bara 89:or då?

 

– Nej, det där kommer jag ihåg precis! Vi spelade med 88:or och 87:or första året, men då var vi bara 11 år. Eller? Spelade vi även P12 på sjumanna? Usch, så dålig man är på att komma ihåg! Jag började tidigt på elvamanna i alla fall. Jag hade fortfarande farsan och så Anders Pettersson (Erik Petterssons pappa) som tränare. Jag spelade med många olika ålderskonstellationer fram till att jag kom med i seniortruppen.

 

Haha, man glömmer verkligen bort årtal och hur gammal man var vid en viss händelse.

 

Ja, det är svårt det där.

 

Vi har varit inne på det där med smålandslagsuttagningarna. Kommer du ihåg förloppet?

 

Det var först vid det andra lägret, när gallringen började, som jag börjar minns. Det var i Vimmerby. Då kände jag att jag borde komma vidare. Det gjorde jag också. Därefter var det tredje lägret i Virserum och därifrån skulle det tas ut ett Zon-lag, som senare skulle få åka till Västerviklägret. Då var det ganska tuff konkurrens.

 

Det är väl runt 45 spelare på det tredje lägret. Kände du att du hade chansen att gå vidare?

 

I Virserum var alla duktiga, så nej, där var jag inte säker att jag skulle gå vidare.

 

Vilka 89:or var framträdande då?

 

– Filip Ingemarsson! Han var ju väldigt duktig. Han var ganska komplett sett till sin storlek. Sen minns jag även Tim Åström Åberg. Han var stor och duktig.

 

Oskar Pettersson, som spelade i Rumskulla och Vimmerby, var väl 89:a?

 

– Ja, han var med, men vi hade ett ganska jämt lag.

 

Vad tror du gjorde att du blev uttagen till Zon-laget och Västervikslägret till slut?

 

– Jag var ju faktiskt ganska målfarlig på den tiden. Jag var även snabb!

 

Hade du ett bra skott redan då?

 

– Ja, det hade jag. Vi var tre bra forwards som slogs om anfallsplatserna. Det gick bra för oss dessutom. Vi vann flera matcher och jag gjorde även ett par mål. Jag trodde dock knappast att jag skulle ta mig vidare därifrån. Det fanns ju så pass många bra spelare på lägret.

 

Jag fick senare beskedet att jag faktiskt kom med till Åseda-lägret, när jag var på Dalavallen och kollade fotboll. Tror det var en annan förälder till en som kommit med som gratulerade mig.

 

Är den här tiden ett av dina bättre minnen från karriären?

  

– Man ska ju aldrig vara nöjd, men det kändes verkligen bra. Man blev ju stolt. Sedan på Åsedalägret fick jag gå ner och spela back. Vilket jag aldrig gjort förut. Det motiverade ledarna där med att man ska kunna spela på samtliga positioner. För mig som vid 15 års ålder aldrig spelat back, var det tufft. De påstod att de lottade ut platserna, men det tror jag inte riktigt på. Jag kände i alla fall när jag åkte därifrån att jag inte skulle ta mig vidare ännu ett steg, till det riktiga Smålandslaget. Jag var dock på senare på uppsamlingsläger, där man återförenades med personer man träffat under tiden, vilket var kul.

 

Det verkar som att du hade en stark drivkraft och ville något med fotbollen.

 

– Ja, då ville jag ju verkligen satsa på fotbollen.

 

Tycker du att uttagningarna är viktiga för unga spelare?

 

– Ja, det tycker jag nog. Man ska inte börja tidigare, men vid 14-15 års ålder är det rimligt. Det är bra för svensk fotboll, så jag ser mest fördelar. Man börjar ju se vilka som verkligen har något större i sig.

 

Tror du favorisering från ledarna som tar ut spelarna förekommer?

 

– På sätt och vis. Vi hade en spelare som inte skötte sig vid sidan av planen och ändå var med långt fram, bara för att han var duktig. Det borde inte accepterats. Jag kan tänka mig att spelare som inte kom med var irriterade.

 

På tal om irritation. Blev du arg efter en förlust till exempel? Jag kan känna att man nästan gick in för fotbollen mer när man var yngre.

 

– Det är olika det där, men jag var oftast ganska lugn. Jag minns att det var killar som grät efter matcher under pojklagsåren.

 

Jag tror att det handlar om hur mycket man bryr sig. Se på Johan Carlsson, han går ju in enorm mycket för matcherna nu, jämfört med när han började.

 

– Haha ja, det är kul det där. Han är ju nästan ständigt arg på planen.

 

”Jag tycker man ska hålla en låg profil i början som ny”

 

Robin var onekligen en talang. Det är få som varje år når så långt som till Åseda-lägret och med FBSK-mått mätt är det väldigt ovanligt. Robin hade trots sin talang ännu inte tränat med seniortruppen, men det skulle snart komma. Han var bara 15 år, när han på hösten 2004, skulle han få känna på seniorfotboll för första gången…

 

En annan kille som var runt 15 år när han började träna med FBSK:s herrar var Niklas Gunnarsson. Niklas är nu 19 och har ett par säsonger bakom sig i den blå-svarta tröjan. Han har haft Robin både som medspelare och tränare. Så här säger Niklas om Robin:

 

”Robin är en riktigt härlig person som sprider mycket glädje i omklädningsrummet med sina kloka skämt. Som spelare är han spelskicklig och trivs med att ha bollen vid fötterna. Han har en högerfot av guld. Han är också väldigt viktig för föreningen. Han har tagit stort ansvar med att sköta hemsidan plus mycket annat. Det märks att han har FBSK-hjärta.”

 

Efter några träningar på hösten, fick Robin tillsammans med några jämnårig ta steget upp till herrlaget året efter, 2005.

 

Hur var det att komma med i seniortruppen? Var det nervöst?

 

– Jo, det var det. Då fanns ju spelare som Danne Johansson, Pelle Pettersson och Christian Johansson. Dem såg man ju absolut upp till. Henke var ju med förstås. Mattias ”Rea” var med också.

 

Var det ett annat slags spel på seniornivå?

 

– Man ska komma ihåg att jag på den tiden var ganska lat på planen. Bekväm helt enkelt.

Jag levde på min teknik.

 

Kunde du hävda dig med hjälp av den, även på seniornivå?

 

– Ja, det tycker jag nog. Det var ju ändå bara division 6 och det kändes som att vi som tog steget upp var redo.

 

Men du påstår att du var lat. Det går ju emot att du samtidigt gick in för fotbollen.

 

– Ja, det är underligt. Samtidigt så var det så att jag senare fick reda på att jag har gräsallergi. Det kanske spelade in, för jag kunde känna mig orkeslös ibland. Sen går det inte skylla hela biten på det.

 

Hur var jargongen i omklädningsrummet? Ofta försöker ju de äldre spelarna sätta de nya på plats.

 

– Grejen är att det egentligen ska vara så, men det var det inte för mig. Jag tycker att man ska hålla en låg profil i början som ny. Då som nu, tycker jag ändå att man släppas in på ett väldigt bra sätt i laget. Spelare som Pelle, Kåre och ”Rea” var snälla.

 

Tror du att äldre spelare kan störa sig på unga spelare som tar mycket plats?

 

Absolut! Är man ny ska man också bete sig därefter. Om man ska synas och höras för mycket, då kan det bli svårare att ta sig in i gruppen. Man ska rätta sig i ledet till en början i alla fall. Jag tycker dock att vi fått in bra killar i laget de senaste åren, så jag tycker inte att vi har det problemet. Det faller på plats naturligt.

 

Tror du att Lasse (de senaste 5 årens huvudtränare) har en roll i att det har funkat så bra?

 

– Lasse har haft jättestor del i det. Han krusar ingen spelare. Han är ju dels en lugn person själv, sedan accepterar han inte att man beter sig hur som helst, då kan han vända taggarna utåt. Det förekommer ju att spelare inte beter sig helt perfekt. Så är det ju i alla lag.

 

Lasse har under sina 5 år som tränare haft Robin som spelare, men även som assisterande tränare och så här säger han om sin adept:

 

Jag tycker att Robin är en härlig och trevlig kille som alltid ställer upp om man behöver hjälp med något. Han är alltid på hugget att ta en diskussion om vad som helst, när som helst. För prata det kan han! Han svarar säkert sig själv i sömnen.

 

Robin kommer nog vara en eldsjäl i FBSK så länge han lever. Det är han väl i och för sig redan nu!”   

 

Var det någon speciell som du känner tog extra hand om dig när du kom med?

 

– Jag hade ju Henke! Han har alltid varit en trygghet. Både i fotbollen och i skolan.

 

Har du alltid sett upp till Henke?

 

– Ja, det har jag. Mycket av den anledningen att vi är motsatser till varandra. Jag är en ganska lat person med ett hett temperament. Han är en väldigt lugn person. Om man jämför det fotbollsmässiga så har Henke alltid haft en jäkla inställning, det har man ju imponerats av.

 

Jag har tänkt på det där. När jag läste bokserien Åshöjdens BK kände jag att huvudkaraktärerna, bröderna Jorma och Edvard, liknade er. Edvard var en uttrycksfull talang med offensiv kraft medan Jorma var den tystare mer eftertänksamme brodern, som mest hade defensiva uppgifter på planen. Han var dessutom storebror. Känner du igen karaktärerna?

 

Nja, det kan jag inte säga, men det stämmer nog. Sedan har jag alltid fått höra av Henke när jag inte jobbar tillräckligt hårt.

 

Hur tycker du att Henke är som kapten?

 

– Han är ju inte den där ledaren som skriker mycket, utan visar mer vägen med sitt spel.

 

Vad tänker du kring att Jonas Fors tog över lagkaptensbindeln från Henke när han kom in i laget 2012? Är det rätt att byta lagkapten på det sättet?

 

Det är svårt! Fors var ju en spelare som man hade stor respekt för. Det viktiga är ju att bytet motiveras. Vad jag minns så var Henke skadad under början av året, så det spelade väl in också.

 

I den vevan fick vi in många andra spelare med mycket rutin, såsom Joakim Ivarsson, Jimmie Dahlström och Mikael ”Larre” Larsson. Sedan kom Erik tillbaka också. Är det det bästa laget vi haft på väldigt länge, i alla fall på pappret?

 

– Ja, det tycker jag.

 

”Jag försöker få igång mycket snack i omklädningsrummet och så”

 

Robin började 2005 en seniorkarriär som innehållit otaliga träningar och hela 252 matcher i Frödinge-tröjan. Han har haft ett antal tränare och under åren har han spelat med en hel hög med spelare som kommit och gått. Det är i dagsläget bara Henke kvar i laget sedan Robin tog steget upp, om man inte räknar med den gamle räven Kåre Karlsson, som gjorde ett par matcher föregående säsong.

 

Finns det några sköna spelarprofiler som vill lyfta fram?

 

– Peter Norlin! Han är en härlig person som spred glädje i omklädningsrummet.

 

Haha, verkligen. Jag minns han inför säsongen vi vann sexan sa något i stil med; ”Grabbar, jag är i mitt livs form, så sköter ni ert så tar vi hem serien i år”

 

– Haha ja, han är ju en av de skönaste personer jag spelat med. Sedan var Pelle Pettersson en jäkla glädjespridare. Han hördes jämt.

 

Vem i dagens trupp liknar du vid dessa två?

 

– Jag måste ju någonstans ändå säga mig själv. Jag försöker få igång mycket snack i omklädningsrummet och så. Sedan finns det flera som höjer stämning, men jag tänker att jag liknar Peter och Pelle. Munnen går i ett liksom.

 

Kommer du ihåg några citat?

 

Jag kommer bland annat ihåg när Tom Wågström bröt foten. Han låg och vred sig i smärtor, men lyckades ändå få ur sig ”Jag knäckte av skiten!”.

 

Ett annat citat är från förre tränaren Fredrik ”Munken” Johansson. Han tyckte att vi gnällde för mycket på domaren en match och sa i halvtid; ”Tänk om vi lade hälften av energin på spelet vi inte hade”.

 

Haha! Den måste jag fundera på. Men tillbaka till spelarkarriären. Vilken säsong anser du var din bästa hittills?

 

– Det året vi vann sexan, 2011. Vi hade ett bra lag och vi fick vara skadefria. Så vi gjorde en bra säsong det året.

 

Vad var det som funkade för dig?

 

– Jag kommer ihåg att jag spelade defensiv innermitt och Ivarsson offensiv. Det var väldigt tydliga roller. Jag fick ha mycket boll och vara med i speluppbyggnaden. Det var jäkligt roligt.

 

Var det även den roligaste säsongen?

 

– Utan tvekan! Även första säsongen i femman var rolig, men det är klart att det är extra kul att vinna en serie. Vi hade en stabilitet och vi visste att vi var bra, så oftast stod vi som segrare tillslut i matcherna.

 

Vilka var tongivande det året?

 

– Henke och Peter var viktiga där bak. Ragge var riktigt bra. Likaså Ivarsson, som kom in bra i laget det året. Jag visste inte så mycket om honom då, men han var bra både som fotbollspelare och person. Han var faktiskt lite tungan på vågen för oss. En rutinerad spelare som gjorde en del mål. Han avgjorde ofta när matcherna stod och vägde.

 

Kommer du ihåg någon match som du är extra nöjd med?

 

– Ja, jag tänker på när jag gjorde ett av mina första mål i herrlaget. Jag sköt ett långskott utifrån kanten som gick i en båge över målvakten. Det var ganska häftigt eftersom det var mitt första mål.

 

Du har nämnt Henke som en förebild, finns det någon mer?

 

– Hmm, det är nog Matti (Mathias Wernetorp f.d. Ericsson). Mycket på grund av att vi spelat på samma position. Jag har kunnat kolla på just de bitarna. Jag tycker att hans största styrka låg i det mentala. Där har man ju haft mycket att lära, haha.

 

Han var komplett som spelare, men jag tror att det är det mentala som gjorde honom till en så pass bra spelare.

 

Jag håller med. Jag tänker att han skulle vara intressant att intervjua.

 

– Ja, han har nog mycket att säga.

 

Drömelvan:

 

Du kommer nu få chansen att ta ut en elva med FBSK-profiler, aktuella eller före detta, som du skulle vilja spela med. Enda kravet är att du måste ta ut dig själv. Varsågod!

 

– Jag väljer nog uppställningen 3-5-2. Jag vill nog ha med personer som jag själv har spelat med.

 

Målvakt: Christian Johansson

 

Högerback: Jimmie Dahlström

 

Mittback: Erik Pettersson

 

Vänsterback: Kåre Karlsson

 

Högerytter: Albin Carlsson

 

Defensiva innermittfältare: Robin Blomberg och Henrik Blomberg

 

Offensiv innermittfältare: Mathias Wernetorp

 

Vänsterytter: Ragnar Styrbjörn

 

Anfallare: Ove Nilsson och Björn Ahlsén

 

Vi ska vara ett väldigt offensivt lag och sällan låna ut bollen. Mycket kortpassningsspel och ett högt tempo ska vi ha. Jag vill ha mig själv centralt. Kåre har ju spelat i princip överallt, men han får bli vänsterback.

 

Haha, men det känns som att alla från mittfältet och framåt vill ha bollen hela tiden, blir inte det ett problem?

 

Jo, men jag tycker ändå att vi är ett lag som kommer kunna försvara oss väldigt starkt och även gå på kontring när det behövs.

 

Vad blir din roll i laget?

 

– Det blir att hålla den defensiva ytan och låta andra gå framåt. Björn får ta straffarna!

 

Är det någon annan som klubb som visat intresse för dig under åren?

 

Ja, Blackstad hörde av sig två år i rad. De hade Rolf Landin som tränare, det var nog 07 och 08. Grejen var att vi hade haft ett par tunga år där. ”Munken” kom in och det skedde en liten satsning. Då ville jag naturligtvis ge det chansen i FBSK. Blackstad spelade ändå bara en division högre. Sedan kom den där jäkla knäskadan i samma veva och jag var osäker på var jag stod.

 

Men du var och provspelade för Blackstad?

 

– Ja, det var jag. Jag och Björn var där 07. Det var ett bra lag de hade.

 

Provspelade du hos någon mer?

 

– Jag var i Vimmerby och provtränade en gång. Det måste varit det året de vann elitfyran. De hade redan vunnit serien när jag och Björn var där. Tempot var helt annat än jag var van vid, så det var riktigt kul. Det hade varit bra för utvecklingen att spela i Vimmerby, men jag kände att jag ville spela ordinarie A-lagsfotboll så det blev fortsatt FBSK.

 

Jag vet inte hur intresserade de var dock. De låg inte på särskilt hårt. Björn däremot vet jag att de hörde av sig till under några säsonger. Han hade ju faktiskt haft potential att bli ordinarie.

 

Många säger att Björn Ahlsén är en av de FBSK:are som haft störst potential. Håller du med?

 

– Ja, absolut! Mycket med tanke på hans breda register. Han styrka, hans teknik och känsla samt hans jäkla hästspark till skott. Han var dominant redan från pojklaget.

 

Han satsade väl inte på fotbollen direkt?

 

– Nej, det kan man säga. Vi är väl lite lika på det sättet att båda är lite lata på planen. Det kan nästan vara lite frustrerande, när man tänker på att han även hade förutsättningarna kroppsmässigt. Det var det här med fenomenet ”spela med kompisarna” och det finns ju otaliga exempel på det.

 

Det kan tyckas pretentiöst, men det finns ju likheter med Zlatan.

 

Haha ja, även om det är helt olika nivå, så har de ju likheter.

/Dick Johansson

0 Kommentarer

Administratör skrev 2 november 2014 00:00

Intervju med Robin Blomberg Del 1

Jag har känt Robin sedan vi gick på Frödinge skola. Han var ett år äldre och en av de där killarna man hade respekt för. Inte för att han var en stöddig typ som gav sig på mindre barn, utan för att han dels var rolig och mestadels för att han var duktig på fotboll. Det var främst hans bollbehandling jag beundrade och just den funktionella tekniken har, enligt mig, varit hans signum på fotbollsplanen. Nuförtiden har han även (till stor del på grund av en knäskada) tagit klivet över som assisterande tränare i sin moderklubb FBSK:s herrlag. Spelarkarriären har han dock inte gett upp, än i alla fall.

 

Två lagom bekväma stolar, en tisdagskväll samt två FBSK:are med varsin kanelbulle var förutsättningarna för intervjun. Detta resulterade i ett över två timmar långt snack om de tidigaste fotbollsminnena, hur man smälter in i en grupp, lathet, hur svårt det är att minnas årtal och ålder, att vara olik sin bror, att aldrig bli som Matti, samt mycket mer.

 

För er som inte känner Robin så väl, följer nedan en kort introduktion:

 

Namn: Robin Blomberg

Ålder: 25

Familj: Pappa Thomas, mamma Gerd, syster Evelina samt broder Henrik

Boende: 2:a i Vimmerby

Sysselsättning: Rekondare på Holmgrens

 

5 Snabba:

 

Om du bara fick äta en sak som snacks på fredarna resten av livet. Väljer du då grillchips eller morotsstavar?

 

Grillchips!

 

4-4-2 eller 4-3-3?

 

– 4-4-2 är en trygghet, men jag måste säga 4-3-3. Det bäddar för en lite modernare och roligare fotboll.

 

Försäsong eller sommaruppehåll?

 

Försäsong, så man får träffa grabbarna.

 

Du älskar ju SAAB, men om du fick välja mellan en nyare, röd Toyota och en gammal, risig SAAB, vad väljer du?

 

– En gammal risig SAAB! Även om den är gammal är den mindre plastig

 

Om du är tvungen att välja: Antingen åker Brynäs ur elitserien, eller så måste Anders Timell sluta dra vitsar i Mix Megapol?

 

Jag vet att jag brukar dra de där vitsarna i omklädningsrummet, så Timell i all ära, men Brynäs ligger mig varmt om hjärtat. De har dessutom aldrig åkt ur högsta serien, så då får fasen Anders sluta dra vitsar.

 

”Det blir automatiskt att man jämför sig med andra”

 

Robin föddes 1989 och växte upp i Östantorp, 6 km utanför Locknevi. Där växte han upp tillsammans med sin familj under idylliska omständigheter.

 

Känner du att det var en fördel att växa upp lite avsides?

 

– Ja, jag tycker det var positivt. Jag trivs på landet så det kändes bra. Jag kunde ändå cykla till kompisarna. Mina närmsta kompisar då, Jesper och Pontus, bodde i närheten.

 

Vad hade du för intressen under din uppväxt, förutom fotbollen?

 

Jag har alltid varit bilintresserad, men hur det kommer sig kan jag inte riktigt svara på. Min bror har jag absolut inte fått det från. Inte från någon annan i familjen heller. Det är nog ingen slump att jag jobbar på Holmgrens. Min systerson Samuel delar dock intresset med mig nuförtiden.

 

Utövade du några andra sporter som ungdom?

 

Jag spelade innebandy under vinterhalvåret några säsonger. Sen har jag alltid varit intresserad av hockey, men jag har aldrig spelat.

 

Hade du några smeknamn som liten? Jag har hört att någon kallat dig Robbe nämligen.

 

– Det är nog mest inom familjen. Annars vet jag inte. Blomman har man väl kallats. Jag har dock många smeknamn på medlemmarna i min familj.

 

Jag får fråga Henke om det om jag intervjuar honom.

 

Haha, ja gör det!

 

Hur minns du skoltiden?

 

– Jag började i Locknevi skola. Sedan blev det Frödinge, Vimarskolan och sedan handel på Vimmerby Gymnasium.  Jag gick in för skolan, iallafall fram till gymnasiet. Då var jag skoltrött. Samtidigt har jag alltid trivts vart jag än gått.

 

Du säger att du gick in för skolan. Tror du att det har med vinnarskalle att göra?

 

– Ja, jag tror att det mycket är en tävling. Man vill vara bäst i sitt kompisgäng. Sedan kommer nationella proven och det blir automatiskt att man jämför sig med andra. Det var dock mer så när jag var yngre. Inte bara i skolan utan även inom idrotten.

 

Vilka ämnen gillade du bäst?

 

– Idrott! Men även språk. Både engelska och svenska var roligt. Det känner jag att jag har nytta av nu. Jag skriver på vår hemsida och man lär sig mycket i efterhand. Det blir lättare att forumlera sig och hitta ord ju mer man skriver.

 

Är det något du har funderat på att jobba med?

 

– Nej det är det inte. Jag håller det helst på en nivå där det bara är roligt.

 

”Jag utvecklades ganska fort”

 

Det var ingen slump att Robin började intressera sig för fotboll. Det genomsyrade hela vardagen hos familjen Blomberg.

 

Har du något speciellt minne från barndomen?

 

– Ett tidigt och starkt minne är att jag, Evelina och Henke spelade fotboll ute i trädgården. Pappa hade byggt ett mål av trä, kommer jag ihåg. Man spelade ju jämt! Det var ju väldigt nyttigt med egenträning. Sen kollade vi mycket fotboll på TV:n. Framförallt såg vi de stora mästerskapen. Fotbolls-VM 94 och 98 kommer jag ihåg

 

Minns du redan VM 94?

 

– Minns gör jag väl kanske inte, men jag vet att jag kollade. VM 98 är dock ett starkt minne. Jag var Brasilien-fanatiker!

 

När började du spela på riktigt?

 

– Det var när pappa blev tränare, men hur gammal var jag? Jag minns faktiskt inte. Ett starkt minne är dock när jag gjorde mina första mål, två i samma match. Då kände jag att det var riktigt roligt med fotboll.

 

Vilka spelare i din ålder, som representerat seniorlaget, var med redan då?

 

– Det var nog bara Albin (Carlsson) och Jonnie (Florin). Sedan var Axel Henrysson med oss kommer jag ihåg. Björn Ahlsén spelade väl inte med oss? Nej, det är svårt det här. Jag minns inte riktigt.

 

Kände du någon press att vara med och spela, eftersom din pappa var tränare?

 

– Nej, det tror jag inte. Jag spelade för att det var skoj. Det var ändå speciellt att ha sin pappa som tränare.

 

Jag hade själv min pappa som tränare och kände att man fick hålla sig lite i skinnet. Känner du igen det?

 

– Jadå, precis. Så var det lite!

 

Kommer du ihåg om det var resultatinriktat redan då? Det är ju ett problem hos en del ungdomslag.

 

– Nej, det skulle jag inte säga. Jag tycker att det var bra på den tiden. Ungdomsfotboll ska bara vara roligt och den linjen håller även jag på.

 

Kommer du ihåg vilken position du hade då?

 

– Jag spelade nog mycket forward då. Även senare på elvamanna. Nu på senare år har jag inte spelat forward alls. Det är lite märkligt det där. Jag var forward länge, men nu tycker jag att det är svårt. Man få ju inte så många lägen som mittfältare. Om jag gör mål är det väl oftast ett skott utifrån. På sjumanna kunde man ju nästan stå på mållinjen och peta in bollen.

 

Kommer du ihåg att du hade känsla för bollen redan när du började?

 

– Inte i början, men jag känner att jag hade en ganska snabb kurva därefter. Jag utvecklades ganska fort fram till 14-15-årsåldern. Det var avgörande för att jag kom långt i smålandslagsuttagningarna. Det är väldigt olika hur man utvecklas.

 

Vad kände du att du hade för utmärkande drag på planen, som andra inte hade utvecklat i lika hög grad?

 

– Jag var ganska teknisk och en bra passningspelare. Man börjar ju bygga spelförståelse redan i tidig ålder. Man ser ju ändå ganska tidigt om en ung kille eller tjej har fotboll i sig.

 

Vi börjar diskutera att det skiljer mycket i fysik bland barn. Robin var aldrig särskilt lång, men känner inte att det hämmat honom.

 

– Jag har aldrig varit lång. Någon närkampsspelare har jag aldrig varit, men det beror nog inte på min längd. Det handlar mer om andra bitar, mod till exempel. Samma sak med huvudspelet som aldrig varit en styrka. Det handlar nog om att våga.

 

”Jag var ju faktiskt ganska målfarlig på den tiden”

 

Vissa ser fram emot det. Andra tycker inte om det alls. Året man går från att spela på sjumanna till fullstor plan är en stor förändring för de flesta, så var det även för Robin.

 

Var det en stor omställning med elvamanna?

 

Ja, verkligen! Det var ytor i mängder!

 

Spelade ni i ett lag med bara 89:or då?

 

– Nej, det där kommer jag ihåg precis! Vi spelade med 88:or och 87:or första året, men då var vi bara 11 år. Eller? Spelade vi även P12 på sjumanna? Usch, så dålig man är på att komma ihåg! Jag började tidigt på elvamanna i alla fall. Jag hade fortfarande farsan och så Anders Pettersson (Erik Petterssons pappa) som tränare. Jag spelade med många olika ålderskonstellationer fram till att jag kom med i seniortruppen.

 

Haha, man glömmer verkligen bort årtal och hur gammal man var vid en viss händelse.

 

Ja, det är svårt det där.

 

Vi har varit inne på det där med smålandslagsuttagningarna. Kommer du ihåg förloppet?

 

Det var först vid det andra lägret, när gallringen började, som jag börjar minns. Det var i Vimmerby. Då kände jag att jag borde komma vidare. Det gjorde jag också. Därefter var det tredje lägret i Virserum och därifrån skulle det tas ut ett Zon-lag, som senare skulle få åka till Västerviklägret. Då var det ganska tuff konkurrens.

 

Det är väl runt 45 spelare på det tredje lägret. Kände du att du hade chansen att gå vidare?

 

I Virserum var alla duktiga, så nej, där var jag inte säker att jag skulle gå vidare.

 

Vilka 89:or var framträdande då?

 

– Filip Ingemarsson! Han var ju väldigt duktig. Han var ganska komplett sett till sin storlek. Sen minns jag även Tim Åström Åberg. Han var stor och duktig.

 

Oskar Pettersson, som spelade i Rumskulla och Vimmerby, var väl 89:a?

 

– Ja, han var med, men vi hade ett ganska jämt lag.

 

Vad tror du gjorde att du blev uttagen till Zon-laget och Västervikslägret till slut?

 

– Jag var ju faktiskt ganska målfarlig på den tiden. Jag var även snabb!

 

Hade du ett bra skott redan då?

 

– Ja, det hade jag. Vi var tre bra forwards som slogs om anfallsplatserna. Det gick bra för oss dessutom. Vi vann flera matcher och jag gjorde även ett par mål. Jag trodde dock knappast att jag skulle ta mig vidare därifrån. Det fanns ju så pass många bra spelare på lägret.

 

Jag fick senare beskedet att jag faktiskt kom med till Åseda-lägret, när jag var på Dalavallen och kollade fotboll. Tror det var en annan förälder till en som kommit med som gratulerade mig.

 

Är den här tiden ett av dina bättre minnen från karriären?

  

– Man ska ju aldrig vara nöjd, men det kändes verkligen bra. Man blev ju stolt. Sedan på Åsedalägret fick jag gå ner och spela back. Vilket jag aldrig gjort förut. Det motiverade ledarna där med att man ska kunna spela på samtliga positioner. För mig som vid 15 års ålder aldrig spelat back, var det tufft. De påstod att de lottade ut platserna, men det tror jag inte riktigt på. Jag kände i alla fall när jag åkte därifrån att jag inte skulle ta mig vidare ännu ett steg, till det riktiga Smålandslaget. Jag var dock på senare på uppsamlingsläger, där man återförenades med personer man träffat under tiden, vilket var kul.

 

Det verkar som att du hade en stark drivkraft och ville något med fotbollen.

 

– Ja, då ville jag ju verkligen satsa på fotbollen.

 

Tycker du att uttagningarna är viktiga för unga spelare?

 

– Ja, det tycker jag nog. Man ska inte börja tidigare, men vid 14-15 års ålder är det rimligt. Det är bra för svensk fotboll, så jag ser mest fördelar. Man börjar ju se vilka som verkligen har något större i sig.

 

Tror du favorisering från ledarna som tar ut spelarna förekommer?

 

– På sätt och vis. Vi hade en spelare som inte skötte sig vid sidan av planen och ändå var med långt fram, bara för att han var duktig. Det borde inte accepterats. Jag kan tänka mig att spelare som inte kom med var irriterade.

 

På tal om irritation. Blev du arg efter en förlust till exempel? Jag kan känna att man nästan gick in för fotbollen mer när man var yngre.

 

– Det är olika det där, men jag var oftast ganska lugn. Jag minns att det var killar som grät efter matcher under pojklagsåren.

 

Jag tror att det handlar om hur mycket man bryr sig. Se på Johan Carlsson, han går ju in enorm mycket för matcherna nu, jämfört med när han började.

 

– Haha ja, det är kul det där. Han är ju nästan ständigt arg på planen.

 

”Jag tycker man ska hålla en låg profil i början som ny”

 

Robin var onekligen en talang. Det är få som varje år når så långt som till Åseda-lägret och med FBSK-mått mätt är det väldigt ovanligt. Robin hade trots sin talang ännu inte tränat med seniortruppen, men det skulle snart komma. Han var bara 15 år, när han på hösten 2004, skulle han få känna på seniorfotboll för första gången…

 

En annan kille som var runt 15 år när han började träna med FBSK:s herrar var Niklas Gunnarsson. Niklas är nu 19 och har ett par säsonger bakom sig i den blå-svarta tröjan. Han har haft Robin både som medspelare och tränare. Så här säger Niklas om Robin:

 

”Robin är en riktigt härlig person som sprider mycket glädje i omklädningsrummet med sina kloka skämt. Som spelare är han spelskicklig och trivs med att ha bollen vid fötterna. Han har en högerfot av guld. Han är också väldigt viktig för föreningen. Han har tagit stort ansvar med att sköta hemsidan plus mycket annat. Det märks att han har FBSK-hjärta.”

 

Efter några träningar på hösten, fick Robin tillsammans med några jämnårig ta steget upp till herrlaget året efter, 2005.

 

Hur var det att komma med i seniortruppen? Var det nervöst?

 

– Jo, det var det. Då fanns ju spelare som Danne Johansson, Pelle Pettersson och Christian Johansson. Dem såg man ju absolut upp till. Henke var ju med förstås. Mattias ”Rea” var med också.

 

Var det ett annat slags spel på seniornivå?

 

– Man ska komma ihåg att jag på den tiden var ganska lat på planen. Bekväm helt enkelt.

Jag levde på min teknik.

 

Kunde du hävda dig med hjälp av den, även på seniornivå?

 

– Ja, det tycker jag nog. Det var ju ändå bara division 6 och det kändes som att vi som tog steget upp var redo.

 

Men du påstår att du var lat. Det går ju emot att du samtidigt gick in för fotbollen.

 

– Ja, det är underligt. Samtidigt så var det så att jag senare fick reda på att jag har gräsallergi. Det kanske spelade in, för jag kunde känna mig orkeslös ibland. Sen går det inte skylla hela biten på det.

 

Hur var jargongen i omklädningsrummet? Ofta försöker ju de äldre spelarna sätta de nya på plats.

 

– Grejen är att det egentligen ska vara så, men det var det inte för mig. Jag tycker att man ska hålla en låg profil i början som ny. Då som nu, tycker jag ändå att man släppas in på ett väldigt bra sätt i laget. Spelare som Pelle, Kåre och ”Rea” var snälla.

 

Tror du att äldre spelare kan störa sig på unga spelare som tar mycket plats?

 

Absolut! Är man ny ska man också bete sig därefter. Om man ska synas och höras för mycket, då kan det bli svårare att ta sig in i gruppen. Man ska rätta sig i ledet till en början i alla fall. Jag tycker dock att vi fått in bra killar i laget de senaste åren, så jag tycker inte att vi har det problemet. Det faller på plats naturligt.

 

Tror du att Lasse (de senaste 5 årens huvudtränare) har en roll i att det har funkat så bra?

 

– Lasse har haft jättestor del i det. Han krusar ingen spelare. Han är ju dels en lugn person själv, sedan accepterar han inte att man beter sig hur som helst, då kan han vända taggarna utåt. Det förekommer ju att spelare inte beter sig helt perfekt. Så är det ju i alla lag.

 

Lasse har under sina 5 år som tränare haft Robin som spelare, men även som assisterande tränare och så här säger han om sin adept:

 

Jag tycker att Robin är en härlig och trevlig kille som alltid ställer upp om man behöver hjälp med något. Han är alltid på hugget att ta en diskussion om vad som helst, när som helst. För prata det kan han! Han svarar säkert sig själv i sömnen.

 

Robin kommer nog vara en eldsjäl i FBSK så länge han lever. Det är han väl i och för sig redan nu!”   

 

Var det någon speciell som du känner tog extra hand om dig när du kom med?

 

– Jag hade ju Henke! Han har alltid varit en trygghet. Både i fotbollen och i skolan.

 

Har du alltid sett upp till Henke?

 

– Ja, det har jag. Mycket av den anledningen att vi är motsatser till varandra. Jag är en ganska lat person med ett hett temperament. Han är en väldigt lugn person. Om man jämför det fotbollsmässiga så har Henke alltid haft en jäkla inställning, det har man ju imponerats av.

 

Jag har tänkt på det där. När jag läste bokserien Åshöjdens BK kände jag att huvudkaraktärerna, bröderna Jorma och Edvard, liknade er. Edvard var en uttrycksfull talang med offensiv kraft medan Jorma var den tystare mer eftertänksamme brodern, som mest hade defensiva uppgifter på planen. Han var dessutom storebror. Känner du igen karaktärerna?

 

Nja, det kan jag inte säga, men det stämmer nog. Sedan har jag alltid fått höra av Henke när jag inte jobbar tillräckligt hårt.

 

Hur tycker du att Henke är som kapten?

 

– Han är ju inte den där ledaren som skriker mycket, utan visar mer vägen med sitt spel.

 

Vad tänker du kring att Jonas Fors tog över lagkaptensbindeln från Henke när han kom in i laget 2012? Är det rätt att byta lagkapten på det sättet?

 

Det är svårt! Fors var ju en spelare som man hade stor respekt för. Det viktiga är ju att bytet motiveras. Vad jag minns så var Henke skadad under början av året, så det spelade väl in också.

 

I den vevan fick vi in många andra spelare med mycket rutin, såsom Joakim Ivarsson, Jimmie Dahlström och Mikael ”Larre” Larsson. Sedan kom Erik tillbaka också. Är det det bästa laget vi haft på väldigt länge, i alla fall på pappret?

 

– Ja, det tycker jag.

 

”Jag försöker få igång mycket snack i omklädningsrummet och så”

 

Robin började 2005 en seniorkarriär som innehållit otaliga träningar och hela 252 matcher i Frödinge-tröjan. Han har haft ett antal tränare och under åren har han spelat med en hel hög med spelare som kommit och gått. Det är i dagsläget bara Henke kvar i laget sedan Robin tog steget upp, om man inte räknar med den gamle räven Kåre Karlsson, som gjorde ett par matcher föregående säsong.

 

Finns det några sköna spelarprofiler som vill lyfta fram?

 

– Peter Norlin! Han är en härlig person som spred glädje i omklädningsrummet.

 

Haha, verkligen. Jag minns han inför säsongen vi vann sexan sa något i stil med; ”Grabbar, jag är i mitt livs form, så sköter ni ert så tar vi hem serien i år”

 

– Haha ja, han är ju en av de skönaste personer jag spelat med. Sedan var Pelle Pettersson en jäkla glädjespridare. Han hördes jämt.

 

Vem i dagens trupp liknar du vid dessa två?

 

– Jag måste ju någonstans ändå säga mig själv. Jag försöker få igång mycket snack i omklädningsrummet och så. Sedan finns det flera som höjer stämning, men jag tänker att jag liknar Peter och Pelle. Munnen går i ett liksom.

 

Kommer du ihåg några citat?

 

Jag kommer bland annat ihåg när Tom Wågström bröt foten. Han låg och vred sig i smärtor, men lyckades ändå få ur sig ”Jag knäckte av skiten!”.

 

Ett annat citat är från förre tränaren Fredrik ”Munken” Johansson. Han tyckte att vi gnällde för mycket på domaren en match och sa i halvtid; ”Tänk om vi lade hälften av energin på spelet vi inte hade”.

 

Haha! Den måste jag fundera på. Men tillbaka till spelarkarriären. Vilken säsong anser du var din bästa hittills?

 

– Det året vi vann sexan, 2011. Vi hade ett bra lag och vi fick vara skadefria. Så vi gjorde en bra säsong det året.

 

Vad var det som funkade för dig?

 

– Jag kommer ihåg att jag spelade defensiv innermitt och Ivarsson offensiv. Det var väldigt tydliga roller. Jag fick ha mycket boll och vara med i speluppbyggnaden. Det var jäkligt roligt.

 

Var det även den roligaste säsongen?

 

– Utan tvekan! Även första säsongen i femman var rolig, men det är klart att det är extra kul att vinna en serie. Vi hade en stabilitet och vi visste att vi var bra, så oftast stod vi som segrare tillslut i matcherna.

 

Vilka var tongivande det året?

 

– Henke och Peter var viktiga där bak. Ragge var riktigt bra. Likaså Ivarsson, som kom in bra i laget det året. Jag visste inte så mycket om honom då, men han var bra både som fotbollspelare och person. Han var faktiskt lite tungan på vågen för oss. En rutinerad spelare som gjorde en del mål. Han avgjorde ofta när matcherna stod och vägde.

 

Kommer du ihåg någon match som du är extra nöjd med?

 

– Ja, jag tänker på när jag gjorde ett av mina första mål i herrlaget. Jag sköt ett långskott utifrån kanten som gick i en båge över målvakten. Det var ganska häftigt eftersom det var mitt första mål.

 

Du har nämnt Henke som en förebild, finns det någon mer?

 

– Hmm, det är nog Matti (Mathias Wernetorp f.d. Ericsson). Mycket på grund av att vi spelat på samma position. Jag har kunnat kolla på just de bitarna. Jag tycker att hans största styrka låg i det mentala. Där har man ju haft mycket att lära, haha.

 

Han var komplett som spelare, men jag tror att det är det mentala som gjorde honom till en så pass bra spelare.

 

Jag håller med. Jag tänker att han skulle vara intressant att intervjua.

 

– Ja, han har nog mycket att säga.

 

Drömelvan:

 

Du kommer nu få chansen att ta ut en elva med FBSK-profiler, aktuella eller före detta, som du skulle vilja spela med. Enda kravet är att du måste ta ut dig själv. Varsågod!

 

– Jag väljer nog uppställningen 3-5-2. Jag vill nog ha med personer som jag själv har spelat med.

 

Målvakt: Christian Johansson

 

Högerback: Jimmie Dahlström

 

Mittback: Erik Pettersson

 

Vänsterback: Kåre Karlsson

 

Högerytter: Albin Carlsson

 

Defensiva innermittfältare: Robin Blomberg och Henrik Blomberg

 

Offensiv innermittfältare: Mathias Wernetorp

 

Vänsterytter: Ragnar Styrbjörn

 

Anfallare: Ove Nilsson och Björn Ahlsén

 

Vi ska vara ett väldigt offensivt lag och sällan låna ut bollen. Mycket kortpassningsspel och ett högt tempo ska vi ha. Jag vill ha mig själv centralt. Kåre har ju spelat i princip överallt, men han får bli vänsterback.

 

Haha, men det känns som att alla från mittfältet och framåt vill ha bollen hela tiden, blir inte det ett problem?

 

Jo, men jag tycker ändå att vi är ett lag som kommer kunna försvara oss väldigt starkt och även gå på kontring när det behövs.

 

Vad blir din roll i laget?

 

– Det blir att hålla den defensiva ytan och låta andra gå framåt. Björn får ta straffarna!

 

Är det någon annan som klubb som visat intresse för dig under åren?

 

Ja, Blackstad hörde av sig två år i rad. De hade Rolf Landin som tränare, det var nog 07 och 08. Grejen var att vi hade haft ett par tunga år där. ”Munken” kom in och det skedde en liten satsning. Då ville jag naturligtvis ge det chansen i FBSK. Blackstad spelade ändå bara en division högre. Sedan kom den där jäkla knäskadan i samma veva och jag var osäker på var jag stod.

 

Men du var och provspelade för Blackstad?

 

– Ja, det var jag. Jag och Björn var där 07. Det var ett bra lag de hade.

 

Provspelade du hos någon mer?

 

– Jag var i Vimmerby och provtränade en gång. Det måste varit det året de vann elitfyran. De hade redan vunnit serien när jag och Björn var där. Tempot var helt annat än jag var van vid, så det var riktigt kul. Det hade varit bra för utvecklingen att spela i Vimmerby, men jag kände att jag ville spela ordinarie A-lagsfotboll så det blev fortsatt FBSK.

 

Jag vet inte hur intresserade de var dock. De låg inte på särskilt hårt. Björn däremot vet jag att de hörde av sig till under några säsonger. Han hade ju faktiskt haft potential att bli ordinarie.

 

Många säger att Björn Ahlsén är en av de FBSK:are som haft störst potential. Håller du med?

 

– Ja, absolut! Mycket med tanke på hans breda register. Han styrka, hans teknik och känsla samt hans jäkla hästspark till skott. Han var dominant redan från pojklaget.

 

Han satsade väl inte på fotbollen direkt?

 

– Nej, det kan man säga. Vi är väl lite lika på det sättet att båda är lite lata på planen. Det kan nästan vara lite frustrerande, när man tänker på att han även hade förutsättningarna kroppsmässigt. Det var det här med fenomenet ”spela med kompisarna” och det finns ju otaliga exempel på det.

 

Det kan tyckas pretentiöst, men det finns ju likheter med Zlatan.

 

Haha ja, även om det är helt olika nivå, så har de ju likheter.

/Dick Johansson

0 Kommentarer

Administratör skrev 2 november 2014 00:00

Calendar
Title and navigation
Title and navigation
<<<september 2024><<
september 2024
 mtotfls
352627282930311
362345678
379101112131415
3816171819202122
3923242526272829
4030123456