”Jag kommer nog aldrig bli
som Matti”
Försäsongen är en
period som delar spelares åsikter. Det svåra är att få med alla spelare på
upplägget och faktiskt få dem att komma. Robin har inte varit den mest
beundrande tidigare, men har förstått innebörden ju äldre han blivit. Han har
även utvecklats på andra sätt.
Vad har du för
synpunkter kring försäsongen? Hur ska man få med många, samtidigt som det är
givande träningsmässigt? Man kan ju inte spela inomhusfotboll hela försäsongen,
även om det är roligt.
– Den är ju
väldigt, väldigt viktigt. Sedan ska jag erkänna att jag inte varit det bästa
föredömet när det gäller försäsongen. Jag har väl varit lite lat även där.
Har du fått mer
förståelse för betydelsen av försäsongen efter din skada tror du?
– Nja, det är nog allmänt så att jag förstått mer och mer
att det blir roligare på planen om man har bra ork. Jag tycker att varierad
träning ger bäst resultat. Långlöp är inte det bästa för en fotbollsspelare,
utan kortare pulsintensiv träning. Jag gillar ju även det här med
skadeförebyggande träning. Sedan tycker jag även att det ska vara med lite boll
också, som en morot.
Hur ser du på
inomhusfotboll?
– Med futsal
menar du?
Ja, precis!
– Jag tycker att det är riktigt, riktigt roligt. Ibland
känns det som att det är lika roligt som att spela utomhus. Tyvärr ser jag väl
min futsal-karriär som avslutad. Det är tråkigt.
Din spelstil passar
ju bra inomhus!
– Jodå!
Jag kan tycka att det
är lättare att hävda sig, som en mindre spelare fysiskt sett, i futsal än
utomhus. Håller du med?
– Det smäller ju inte på samma sätt. Det går fort, men det
blir ju inte de där riktiga närkamperna. Jag tycker att det är en annan sport
faktiskt.
Har du något du vill
tillägga om din spelarkarriär?
– Det är väl just det här när jag kom upp i seniortruppen.
Då var det två tunga år 05 och 06. Första året var ju som sagt farsan tränare
och andra hade Kåre. Jag kan tycka att Kåre fick dra ett tungt lass 06. Han
fick göra mycket själv och hade en tunn trupp att jobba med. Sedan vände det
lite året efter när ”Munken” tog över.
Vad har du för minnen
från Eskils Minne, FBSK:s tidigare pokal?
– Vi vann ju ett år. Nu måste jag tänka. Var det 07 eller
08? Det måste varit 07. Vi slog Vimmerby i finalen. Det enda jag hade vunnit
innan dess var en Zon-cup i Silverdalen, så det var riktigt kul.
Tycker du att pokaler
är något att hålla vid liv egentligen?
– Ja, men jag
tror att det är viktigt att ha det inför hösten som ett träningssyfte. Den
tiden då det mer var ett jippo tror jag är över!
Hur rankar du segern
i KM 2013?
– Jag var med som tränare för jag var sjuk då, så jag
spelade inte. Vi hade gått ganska bra i KM ett par år innan. 2013 hade vi ett
bra lag, så det kändes att det var dags. Vi gjorde en riktigt bra turnering så
det var häftigt. Det var coolt med det publikstödet vi hade när vi mötte
Gullringen i finalen. Det är ju en populär turnering.
Finns det någon
spelare häromkring som du tycker utmärkt sig extra i futsal?
– Niklas Lahti var ju en sådan. Sedan måste jag nämna
”Ragge” som är rätt spektakulär.
Om du får nämna några
starka profiler som utmärker sig. Då tänker jag utomhus. Vilka väljer du då?
– Jag gillar ju de där som är trogna sin klubb. Som spelar
för klubbmärket. Då tänker jag på han i Storebro, Janne Gunnarsson. Eller en
sådan som Fungmark i Tuna. Han spelar mest i B-laget tror jag, men han är en
sådan. Om jag ska nämna någon mer är det Kalle Eklund i Södra Vi. Den typen av
spelare.
Hur skulle du
sammanfatta dina säsonger som spelare?
– Väldigt mycket upp och ner! Första säsongerna var jag ju
ganska lat och självförtroende skiftade mycket. Sedan jag kom upp i A-laget har
jag ju haft en önskan att spela centralt, men tränarna utifrån har haft mig som
yttermittfältare. Det är ju sådant man finner sig i.
Hur tycker du att du
utvecklats som spelare?
– Rent fotbollsmässigt är jag inte lika snabb längre. Nu
lever jag mer på mitt spelsinne och passningsspel. Jag är lite mer som en
mittfältsmotor än en kreativ utmanare. Nu har jag växt på mig mer.
Rent mentalt, har du
blivit mer som Matti?
– Jag kommer nog aldrig bli som Matti.
Haha, men det har
blivit bättre?
– Ja, förr sneglade man lite mer på motståndaren och tänkte
på hur bra de var. På senare år har
jag fokuserat mer på mitt eget spel och stått för stabilare insatser.
Hetlevrad och gnällig har jag alltid varit, så det är upp
till bevis nu när jag ska spela igen.
Känner du dig mer som
en defensiv än offensiv spelare nu?
– Ja det gör jag.
En tuff fråga kanske;
ser du dig i dagsläget mer som tränare än spelare?
– Jag ser mig mer som en tränare i dagsläget, eftersom jag
inte vet var jag står med skadan.
Drömspelaren:
Nu är det dags för
dig att bygga din ultimata Frödinge-spelare. Du ska välja ut de spelare som du
tycker har varit bäst gällande ett antal färdigheter på fotbollsplanen. Du få
bara ha med en spelare, en gång.
Vems teknik väljer
du?
– Det blir Ragnar Styrbjörn.
Snabbhet?
– Emil Johnsson!
Spelförståelse?
– Då tar vi Matti.
Nickstyrka?
– Jonas Fors!
Slitstyrka?
– Emil Pettersson
tänker jag.
Inlägg?
– Jag tror jag drar till med Kåre. Han kan slå med båda
fötterna.
Skott?
– Björn Ahlsén!
Närkampsspel?
– Erik Pettersson är stark.
Det blir en hyfsad spelare det där!
”Många hade nog lättvindigt
lagt av, men jag vill ju verkligen spela”
Den 9e augusti 2007
började det som blivit en följetång i Robins liv. Han minns datumet exakt. På
en skottövning låste sig Robins knä, men det skulle senare visa sig vara värre
än så. Menisken hade gått sönder och åkt in i ledbandet. Han kunde inte räta ut
benet. När han åkte in till sjukhuset visade inte röntgen något allvarligt, så
ordinationen blev Panodil och vila i sex veckor. Det räckte dock inte med sex
veckor.
Vad hände efter
sjukhusbesöket?
– Det gick ett tag, men jag kunde fortfarande inte räta ut
benet. Jag fick en remiss och åkte till Oskarshamn, där jag gjorde en
magnetröntgen. Där såg de inget heller. Det var först när de gjorde en
titthålsoperation som de kom fram till vad som hade hänt. Därefter tog de bort
den yttre menisken.
Sen tränade jag upp det och spelade 5 år i rad. Jag var dock
tvungen att köra rehab hela tiden. I seriepremiären 2013 började det kännas av
igen. Det gjorde ont. Jag spelade två matcher till, men det gjorde fortsatt
jäkligt ont. Sen körde jag rehab igen, men det blev inte bättre så jag
opererades i mars i år. Då upptäckte de att jag hade artros. Det var jäkligt
hårt.
Många hade nog lättvindigt lagt av, men jag vill ju
verkligen spela. Därför var det jäkligt tung. Det som driver mig är ju att jag
vill kunna spela igen. Sedan är det ju så att jag varit med vid sidan av under
hela tiden och det håller suget igång.
Jag kör nu rehab under vinterhalvåret och har en förhoppning
att kunna spela nästa säsong. Det finns andra som spelar fotboll med artros,
men det är väldigt olika från fall till fall. Det kan vara tungt att köra rehab
själv, men jag försöker variera träningen. Jag har börjat med cykling bland
annat.
Är det svårt att
motivera sig att köra rehab?
– Så här års är det ju det! Jag tränade väldigt hårt i
somras och det gav ju resultat. Jag gjorde till och med två träningar i år, där
det kändes bra.
Tror du att det är
vanligt att man ökar belastningen lite för tidigt?
– När man kör
rehab så är det inte farligt att det gör lite ont. Det viktiga, i mitt fall, är
att se upp med svullnad efter. Det är ju inte så skönt att träna alltid, men
för mig har det inte varit farligt.
Ofta vill man ju ta en snabb väg tillbaka efter en skada,
men efter två års skadefrånvaro har jag vant mig. Nu känner jag att jag måste
träna ordentligt. Om jag börjar spela igen, då kanske jag måste hoppa över
vissa fotbollspass för att köra rehab istället.
Tror du att det
kommer bli svårt att gå in fullt i närkamper?
– Nej, jag tror inte det. Min skada är ju redan skedd, så
jag kommer inte slå upp skadan igen liksom. Det som kan ske är ju att det
förvärras med tiden. När jag har tränat och det är smärtfritt, då springer jag
inte runt och tänker på det.
Du ser positivt på
att kunna spela igen alltså?
– Ja, det måste
jag ju göra. Jag har ju som sagt ett jäkla sug.
Tror du att du efter
skadan har mognat och kanske jobbat bort den ”lathet” du beskrivit att du haft?
– Ja, alltså,
före gjorde jag ju mina fotbollspass och inget vid sidan om. Nu vet jag ju hur
viktigt det är att köra skadeförebyggande. Det är viktigt att vara stark i
kroppen. Sen tror jag absolut att jag mognat.
Hur länge tror du att
du kommer kunna spela om comebacken går vägen?
– Man får ju höra
att man borde tänka på livet efter fotbollen, men jag har samtidigt fått höra,
främst av två personer varav Ragge är den ena, att man ska göra det man tycker
är roligt. Jag känner att jag vill försöka bli så starkt som möjligt och se,
men känns det inte bra, då är det nog slut.
Samtidigt förlorar du
ju inte på att ta jobbet med rehaben, om man tänker på vardagen.
– Precis! Jag behöver träningen för vardagen, men även för
mitt arbete.
”När vi förlorade Micke, då
kände jag ansvar att hjälpa Lasse”
Redan innan Robins
knäskada började spöka igen, tog han steget till assisterande tränare bakom
Lasse. Sedan skadan har han fått ta en allt större plats vid sidan av.
Ledaregenskaperna har jag ärligt inte sett hos Robin på planen, men som tränare
börjar han bli rejält varm i kläderna.
Hur kom det sig att
du fick frågan att bli assisterande tränare?
– Det var 2012, första året i femman. Då var det mest så att
jag gick in och hjälpte till när inte Lasse var på plats. Jag fick frågan av
Lasse, tillsammans med fotbollssektionen. Jag tyckte att det kunde vara kul.
Jag hade ändå fingrarna med i spelet mycket innan vad gäller föreningsjobb och
medlemsavgifter, bland annat.
Kändes det naturligt att
gå in som assisterande? Fick du gensvar från övriga truppen?
– Det var ju mycket att hjälpa till i Lasses frånvaro och
även vara någon han kunde ventilera med, så det var inga problem. Sedan tyckte
jag att jag fick positiva reaktioner från truppen.
Såg du dig som en
ledartyp i laget innan?
– Alltså, det är en svår fråga. Lite, gjorde jag nog ändå
det. Jag hade varit med och styrt och ställt lite, men jag hade aldrig hållit i
några träningar och så. Sedan känner jag mig än idag inte som någon ledare på
planen.
Har det känts självklart
att fortsätta som assisterande?
– Ja det har det. När vi förlorade Micke (Nilsson), då kände
jag ansvar att hjälpa Lasse.
Tycker du att det är
svårt att leda spelare som du själv spelat och spelar med?
– Nu har ju inte vi särskilt gammal trupp, då blir det
lättare. Som fallet varit nu har jag inte behövt gå in och ta så många
diskussioner med spelare. Generellt tycker jag inte att det är något problem.
Sedan kan jag ibland känna efter situationer, att jag kunde gått in tuffare.
Känner du att du
skulle kunna gå in och plocka bort mig från planen till exempel?
– Det skulle väl inte vara så svårt. Sedan kan jag känna att
spelare kanske inte tar åt sig av det jag säger. Tanken har från början inte
varit att jag skulle ha så stor roll, så det är svårt. När jag kom upp i seniortruppen
kunde jag känna att det lätt kunde bli oseriöst om huvudtränaren inte var på
plats. Den känslan har jag inte haft i år. Jag tycker faktiskt inte att vi har
den typen av personer i laget, så därför blir frågan svår att svara på.
Vad värdesätter du
mest hos spelare?
– En bra attityd!
I det ingår en bra inställning på planen, men även att man inte gnäller utanför.
Man ska ha förståelse för att det finns olika individer i ett lag.
Kan du tänka dig att
vara huvudtränare i framtiden?
– Ja, det kan jag tänka mig. Man har en hel del kvar att
lära, men någon gång i framtiden tror jag absolut att jag vill vara
huvudtränare.
”Gemenskap kan ju föda
framgång”
Robin kommer från en
familj med föreningstänk. Pappa Thomas är ordförande och före detta tränare i
FBSK, hans syster och mamma är aktiva inom supporterklubben och hans bror
Henrik är som bekant spelare. Lägg därtill hans svåger Kåre Karlsson, så
förstår man att familjen Blomberg betyder mycket för föreningen. Robin börjar
bli en av de mest hängivna FBSK:arna och den som kan beskriva det bäst av alla
är Thomas ”TK” Lindblom. Han bor sedan några år i Enköping, men var under sin
tid i föreningen en drivande kraft med stor passion. Så här säger ”TK” om
Robin:
”Robin Blomberg är en
trevlig, social och sympatisk kille. Han har alltid glimten i ögat och har
oftast svar på tal. Det finns inget negativt att säga om killen, förutom att
han är lite insnöad på Brynäs, men det ligger ju i släkten.
För FBSK betyder han
massor. I dagens samhällsstruktur där ideellt arbete inte prioriteras som förr
går Robin mot strömmen. Han har alltid haft ett stort hjärta för klubben. Han
ställer upp i ur och skur och fullföljer alltid sina åtaganden med bravur.
Robin tillhör kärnan
av den mycket lovande FBSK-generation som kom fram i början av 2000-talet. När
satsningen mot högre serier inleddes 2006, hade Robin anbud från andra klubbar,
men tvekade aldrig att stanna. Sedan dess har han alltid tillhört lagets
frontfigurer. Tyvärr har skador bidragit till att vi ännu inte sett max av hans
höga kapacitet som spelare. I en tid där klubben tvingas ladda om efter en
degradering blir han ytterst viktig i avstampet mot nytt avancemang.
Precis som brorsan
Henrik skulle han hellre lägga av än att representera en annan förening. FBSK
har alltid haft förmågan att få fram spelare och ledare som brinner lite extra
för klubben. Det har skapat en anda som finns i få klubbar. Robin tillhör den
nya generationen som ser till att den andan lever vidare.”
Vad känner du för
föreningen?
– Den betyder väldigt mycket! Om man ser till tiden jag
lägger ner så är det faktiskt mitt största umgänge. Det som gjorde att mitt
engagemang blev så stort, är att jag inte gillar orättvisor. Om bara 10 man
betalar träningsavgiften, så tjatar ju jag så att alla gör det liksom. Jag ser
ju gärna att alla ställer upp och jobbar för föreningen. Sådant ska skötas!
Ser du dig som en
föreningsmänniska?
– Ja, det gör jag ju! Det finns ju många i föreningen, men
jag känner mig som en av dem. Det är mycket arbete, men det finns ju många
jäkligt roliga stunder också.
Det är ju väldigt
olika med hur mycket arbete och engagemang en medlem lägger ner. Hur ser du på
det?
– Man låter kanske lite fördomsfull, men det känns lite så
generellt i samhället. Folk vill inte binda upp sig och känna att de måste göra
något. Det är svårt att få folk att jobba.
Som exempel hade herrtruppen ett ganska dåligt rykte när det
gällde det där förr. Det var inte så omtyckt. Nu är det däremot raka motsatsen.
Herrtruppen, tillsammans med damlaget, står för en stor del av föreningsjobben.
Det finns ju stora omkostnader i en förening som man inte tänker på.
Ja, som spelare
tänker man inte alltid så. Man undrar liksom ”var är tejpen?”, utan att tänka
på att sådant är en kostnad för föreningen.
– Ja, precis. Det
ska finnas en vaktmästare, varmvattnet kostar, material i förbandslådan och så
vidare.
Det är verkligen viktigt att få med så många som möjligt.
Men när man trivs med gruppen, både herr- och damlag, då har vi ju verkligen
inte tråkigt på föreningsjobben. Ju fler man är, desto snabbare går det ju.
Vad är dina tankar om
damlaget, som tillkom i år?
– Damlaget har
höjt föreningen. Ragnar (ordförande i fotbollssektionen) driver stenhårt att det ska vara jämställt. Man kan
hoppas att andra häromkring kan få upp ögonen för det. Det är viktigt.
Vad tycker du att
föreningen har för styrkor?
– Någonstans är det ju stämningen i föreningen. I många av
de saker vi gör tillsammans har vi roligt. Allt från träningar och matcher till
föreningsjobb och städdagar. Sedan har vi, i mina ögon, traktens finaste
anläggning, även om den behöver fräschas upp på vissa punkter.
Vad har vi för
svagheter?
– Svagheten är
ju, som vi varit inne på, att få gör väldigt mycket. Det är möjligt att det är
så i alla föreningar, men det innebär inte att det ska vara så i FBSK.
Har du någon idé hur
fler ska bli engagerade?
– Man behöver
inte göra massor, bara man gör något. Fördela arbetet på fler helt enkelt.
Vad är viktigast,
framgång eller gemenskap?
– Det där kan ju
kombineras! Gemenskap kan ju föda framgång. Som grund ska man satsa på
gemenskapen. Folk ska tycka att det ska vara roligt att vara engagerad i FBSK.
Ersättning till
spelare är ju en väg att nå framgång. Vad är din åsikt i den frågan?
– Ska man spela
fotboll ska man göra det för att det är roligt. På den här nivån hör inte ersättning
hemma.
Har du något du vill
tillägga angående föreningen?
– Ja, det är väl att vi nästa säsong har 4 ungdomslag igång,
tror jag. Det är ju lovande. Det finns en del barn och ungdomar i
Frödinge-trakten. Jag tror vi står oss bra där.
Om du får nämna tre
ord som är viktiga för föreningen. Vilka väljer du?
– Gemenskap! Glädje! Vad ska vi ta sen? Passion kanske! Det
kör vi på!
”Zinedine Zidane är min mina
ögon den bästa genom tiderna”
Det börjar närma sig slutet
på intervjun och kvar har Robin bara några få saker att svara på.
Vilken är den bästa
domaren du haft häromkring?
– Fredrik Lätt!
Han hade en oerhörd pondus och riktigt bra spelsinne. Han var ju bra även som
spelare.
Vem är den bästa du
spelat med?
– Det är Ragnar Styrbjörn. Det är ju den man spelat med som
har mest fotboll i sig och som är mest komplett. Sen är han roligt att titta på
när han spelar.
Vem är den bästa du
spelat mot då?
– Alltså, jag tar en från ungdomsåren. Då mötte jag Mollar
Sarkis. Han dominerade ju då. Han var stor och stark. På den tiden påstod folk
att han kunde bli hur bra som helst.
Vem är den bästa
tränaren du haft?
– ”Munken” och Bosse Sandqvist var ju bra rent
fotbollsmässigt. Det är en svår fråga, men ser man till helheten så blir det
Lasse Gunnarsson. Hans ledarstil med ”En för alla, alla för en” samt att han
inte favoriserar någon var bra. Sen sätter han bitarna som är viktiga på just
den nivån vi är på för närvarande.
Vilket är ditt favoritlag,
fotbollsmässigt?
– Leeds United! När jag var i 10-12-årsåldern så var de ett
topplag i Premier League. Farsan höll på dem dessutom, så det blev Leeds.
Har du någon
favoritspelare?
– Zinedine Zidane är i mina ögon den bästa genom tiderna.
Vad har du för mål
med framtiden?
– Just nu är det att kunna spela. Jag vill vara kvar i FBSK
och hoppas att vi kan fortsätta med det vi byggt upp.
Till sist:
Vilken FBSK-profil
tycker du att jag ska intervjua?
– Jag tror Thomas Lindblom har mycket att berätta!
Har du en fråga du
skulle vilja ställa till honom?
– Haha, jag vill fråga varför det aldrig blev någon seriös
comeback.
Tack för din tid!